Recension: Fiskebåt (60147)

Set: 60147 Fiskebåt
Tema: City
Bitar: 146
Minifigurer: 2
År: 2017

Årets fiskebåt är en fräsig historia, precis en sådan styrpulpetbåt som jag skulle vilja äga i verkliga livet. Strömlinjeformad med två kraftiga utombordare drar den ifrån de flesta båtar på väg ut mot fiskevattnen där minifigurerna kan veva in både småfirrar och feta hajar. 

Under året släpps (minst) två nya Cityteman, dels har djungelryktet bekräftats och dels kommer det ett nytt och intressant strandtema. Fiskebåten passar utmärkt ihop med det sistnämnda där jag förväntar mig flera olika båtar, vindsurfare, strandbyggnader och inte minst en omgjord repris av förra årets smashhit inom City, det smått genialiska 60134 Kul i parken. Varför inte benämnt ”Kul på stranden”? Håll utkik efter sommarsläppet…

jhgkg
Gott om detaljer och tillbehör!

Bygget går fort och lätt att pilla ihop. Vi var smått rebelliska här hemma och skippade de stora klistermärkena som ska sitta längs skrovet. De är ovanligt fina men vi ville ha friheten att bygga om båten för andra ändamål och då passar inte texten ”Sport Fishing” jättebra. Fisken på klistermärket påminner för övrigt mycket (den är mer eller mindre ett plagiat) om pirayan i serien Ernie – en kul liten blinkning till oss i den äldre generationen som njutit av alla fisk-/pirayaklubbsskämt genom åren =)

kjg
Båtens bästa vinkel

Färgschemat med vitt skrov, mörkgrå bordläggning och mörkröda inslag är ett bra val. Den strömlinjeformade designen med detaljer som strålkastare, radar, ekolod, antenner, livboj och lanternor är fantastisk och gjorde att jag föll för båten redan när jag tittade på lådan. Längst bak finns en stol med en hållare för fiskespöet så man kan ta sig an de stora fångsterna. Stolen går att snurra i 180 grader samtidigt som hållaren kan vinklas uppåt eller nedåt. En annan cool detalj är de två kyl(frys-?)skåp i aktern där man kan förvara sin fångst. Snyggt och prydligt!

Fiskelinan är ca 2 dm lång och har en rund 1×1 plate i änden där man kan trycka fast en mindre fisk. Fiskar förresten, man får med två orangea och en silverfärgad firre plus standardhajen med öppningsbar käke. Inte illa för ett så pass litet set.

hjgfcjhcg
Två kraftiga utombordare

Båten (som enligt ett tredje klistermärke heter Mary) är byggd för dagsturer utan övernattning, men skrovet är så pass stort att man kan bygga en liten ruff i fören så minifigurerna kan stanna ute några dagar. Det finns inte bitar till detta i lådan men en påhittig byggare fixar det lätt som en plätt. Båten är dock fin som den är men min vana trogen kunde jag inte låta bli att modifera och bygga om den lite när den originalmodellen väl stod färdig.

Fiskebåten är som sagt ett både fint och roligt set, det enda jag rynkar på näsan åt är de båda motorerna. Storleken är det inget fel på men designen är för kantig och klumpig. Nog borde det gå att få till mer strömlinjeformade skönheter att hänga på längst bak? Nu påminner de om motorer designade i Minecraft vilket inte passar jättebra tillsammans med den i övrigt läckra båten.

jkgjkg
Här kan man ana ekolodet (som också är ett klistermärke)

Enligt ryktet ska båten flyta men det är inget vi har provat här hemma. Jag skulle vara särskilt tveksam till att testa dess sjöegenskaper om klistermärkena på skrovet satt på, men eftersom de ligger undanstoppade i lådan kanske vi gör ett försök. Båten har åtminstone låg tyngdpunkt så det är mycket möjligt att ryktet talar sant!

hggjkgjkg
Åk inte ut på sjön utan din flytväst!

Avslutningsvis är de båda minifigurerna helt ok i sportig huvtröja och dito jacka. Dessa täcks av flytvästarna som de båda figurerna har på sig till sjöss, men är trevliga detaljer när figurerna rör sig på land.

Fiskebåten är ett bra bygge som återfinns i ett av de lägre prissegmenten – den är både rolig och prisvärd på samma gång. Byggbiten gillar den goda designen, den stora detaljrikedomen och dess fina möjligheter modifiering och ombyggnad. Motordesignen sänker betyget något men trots detta ger vi setet väl godkänt!

 

Ett år med Lego – XIII

På nästan hela jordklotet, ungefär sju länder, vet man att ishockey är en av världens största idrotter. Och nu när det faktiskt äntligen dragit ihop sig till slutspel i det som kallas SHL men som vi gamla gubbar benämner Elitserien kan det ju vara lite på sin plats att prata hockey här på bloggen.

För över ett år sedan började jag nämligen skissa i LDD på en hockeyrink i något slags microskala. Tanken var väl egentligen att se hur liten jag kunde bygga den och ändå få med linjer av olika färger, målburar, tekningscirklar och sånt där. Sen blev den liggande i datorn medan vinter blev både vår, sommar, höst och vinter igen. Men så för ett par veckor sedan fick jag tummen ur och byggde upp den IRL som man säger.
Ja, efter att jag köpt till ett par saknade bitar på Bricklink först. Förstås.
Smått chockad över min egen genialitet, nåja, fick jag dessutom ihop den i verklig plast. Det som däremot stör mig lite och som är typ omöjligt att göra något åt med de bitar som finns att tillgå idag är att tekningspunkterna i cirklarna inte ligger exakt i mitten. Men lite får man offra för konsten när man går lös i Legolådan.
Så nu återstår bara att kasta ihop läktare och bygga en riktig hall som ser ut som någon i närheten och sen göra sig en hacka på att sälja den till någon trogen supporter. Eller nåt.

H-O-C-K-E-Y...
H-O-C-K-E-Y…

Lego själva har ju också en kort, och ganska misslyckad, kärlekshistoria med ishockey. Kanske kan bero på sportens storlek i ett internationellt perspektiv i och för sig. Men för ett par år sedan begåvades vi alla fall med en samlarfigur…

Hockeyhjälte från 2011
Hockeyhjälte från 2011

…och åren 2003 och 2004, medan en annan befann sig mitt i sina dark ages så flörtades det dessutom hej vilt med NHL.
Tyvärr var många av seten mer eller mindre väldigt konstiga och det blev ingen direkt succé. Över huvud taget är det väl så, rent historiskt sett, att Lego och sport inte varit någon helt lyckad kombination – något som undertecknad förstås tycker är lite trist eftersom jag mer än gärna skulle se en och annan gammal olympisk arena som officiellt Architecture-set hemma i hyllan.
Men det är väl inte värre än att man får bygga dem själv istället, misstänker jag.

NHL-Lego anno 2004
NHL-Lego anno 2004

Recension: Park Street Townhouse (31065)

Set: 31065 Park Street Townhouse
Tema: Creator
Bitar: 566
Minifigurer: 2
År: 2017

Den som vill bygga en Legostad – och vem vill inte det? – får verkligen sitt lystmäte på alla möjliga vis nu för tiden eftersom Creatorserien levererar hus av hög kvalitet gång på gång på gång. Dessutom har ju creatorhusen gått från att vara utan både inredning och minifigurer till att innehålla både det ena och det andra med åren.

Ni kan visan med Creator vid det här laget: Tre olika byggen i ett.
Dock inte, som vissa tydligen tror har jag förstått, att man kan bygga alla tre på en och samma gång.
I den senaste husmodellen bjuds vi på tre olika snygga hus, men apropå snyggt så ska vi börja i en helt annan ände, nämligen den här:

Älskar inte ni också den här kan vi inte vara kompisar längre...
Älskar inte ni också den här kan vi inte vara kompisar längre…

…och den här:

Lika bitbyggd som söt vovve...
Lika bitbyggd som söt vovve…

Om inte ni också älskar den röda scootern och är smått betuttade i den lilla vita bitbyggda hunden så kan vi nog inte umgås mer. Tyvärr. Motorcyklar och cyklar har vi sett i olika färger, former och storlekar genom åren. Men den här röda godingen är helt ny för mig – även om en googling ger vid handen att den funnits i ett par olika set tidigare – och den är bara helt underbar.
Bitbyggda djur dyker upp då och då, inte minst i Creatorhusen, och jag blir lika positivt överraskad varje gång. Inget ont om de helgjutna vovvarna med tryck både här och där, men att bygga med småbitar är och förblir lite mer på riktigt i Legovärlden.

Huvudmodellen
Huvudmodellen

Den huvudsaklige modellen (eller Maud Ellen som Svenne Rubins skulle ha sagt, googla den om ni inte hänger med…) är vad vi på ren svenska brukar kalla för ett Townhouse. Och apropå bitbyggda djur så bjuds vi på en papegoja i blått och rött, men utöver det får vi dessutom ett snyggt husbygge.
Färgschemat går i beige, mörkrött, sandgrönt och ljusblått och man skulle kunna att det är lite för mycket av det goda. Men tycker man det så tycker man fel, det funkar alldeles utmärkt.
Och vänder vi på huset, ja, vad hittar vi väl där?
Jodå, inredning i form av både säng i sovrummet på övervåningen, ett helt kök en trappa ner och TV-soffa i källarplanet. Ett par smarta och snygga bygglösningar, så klart, och man kan inte bli ledsen när man drabbas av en eldstad i TV-rummet.

Huvudmodellen - fast ihopfälld
Huvudmodellen – fast ihopfälld

Dessutom, vilket alltid är kul, går det att fälla ihop hela klabbet för den som har intressen av det slaget. Och när vi ändå gjort det så kan vi njuta av utsikten av och från balkongen. Icke heller att förglömma brandtrappan på ena sidan av kåken och trädet där den redan omskrivna papegojan huserar på den andra.
Kort sagt: En väl godkänd huvudmodell. Eller som Christer Glenning skulle ha sagt: Det är inte klokt vad man får för 566 bitar nu för tiden.

Modell nummer två i form av ett litet café
Modell nummer två i form av ett litet café

Modell nummer två, zwei, due, two, och så vidare kommer till oss som ett café. Själv är jag svårt överförtjust i den blåvitrandiga (Heja Blåvitt!!) markisen och fönstret över valvet. Fikadelen är också väl avvägd för att de två medföljande minifigurerna ska kunna ta sig en fika tillsammans.
Dessutom kan jag glädjas nästan hejdlöst åt att brandstegen från huvudmodellen nu används som något slags spaljé – smart!!

Och modell nummer tre i form av en liten förortsvilla
Och modell nummer tre i form av en liten förortsvilla

Den tredje och sista modellen kallas för förortsvilla i en högst personlig svensk översättning och har också den ett par trevligheter att erbjuda. Den inglasade verandan (vi har bara veranda som Thomas Di Leva skulle sjungit…) är nästan farligt snygg och smart byggd och även dekorationerna runt fönstret på övervåningen är värda en applåd.
Trevlig är också den lilla uteplatsen framför huset, men, men, men jag måste återigen nämna den inglasade partiet – snygg och smart på riktigt!!

Så det här setet bjuder på en hel del godis i form av snygga färger, smarta lösningar och en alldeles underbar röd scooter, vilket påminner mig rätt mycket om Lolita Pop (googla på ungdomar, googla på…)

Faster! Harder! Scooter!
Faster! Harder! Scooter!

Är man sugen på ett eget Townhouse och en röd scooter kan man med fördel klicka här.

Ett år med Lego – XI

Det har ju hänt att jag då och då rapporterat från mina resor runt om i vida världen. Och eftersom det är ett tag sedan så är det verkligen på tiden att jag gör det igen. Så här kommer en kort rapport från en stad som varit huvudstad i fler länder än vad många människor någonsin besökt – för de har faktiskt Lego också här.

Just denna helg arrangeras inomhus-EM i friidrott i den serbiska huvudstaden Belgrad och även om den inte, likt sin tjeckiska motsvarighet, är utrustad med ett Legomuseum så möttes jag av reliker från förr också här.
Eftersom vädret i skrivande stund är bra nog för att köra inne-EM utomhus så tog jag en promenad från tävlingshallen till hotellet efter förmiddagens tävlingspass och på vägen sprang jag rakt in i Toy Land och även om den verkade ha sett sina allra bästa dagar redan långt innan Tito la näsan i vädret så vågade jag mig in.

Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse...
Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse…

Väl inne sökte jag mig likt en målsökande missil från Reagans Star Wars-program fram till Legohyllan – och den var ärligt talat inte mycket att skriva hem om. Jag hade ett kort ögonblick närt en from förhoppning om att en så gammal och till ytan sliten butik skulle kunna erbjuda ett par godsaker, men icke sa Novak (Djokovic). Istället fanns det bara i stort sett helt nya set, så som DC Super Hero Girls och sånt. Men märkligt nog också ett par Architecture och när jag såg det nya Sydney-setet så kunde jag bara inte hålla fingrarna i styr – ty Sydney är en stad som jag minns med mycket glädje, trots en osannolikt bitter fjärdeplats i mitt första OS.
Men det säger ändå en del om just den stadens kvalitéer.
Och efter att ha väntat på min tur i kassan marginellt kortare tid än det tar att åka Vasaloppet, trots att jag var den enda kunden i butiken eller kanske just därför, så betalade jag de dinarer som krävdes och gick sen ut i solskenet igen.

Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad...
Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad…

Fast nej, det gjorde jag ju inte. För när jag klev ut ur själva butiken så såg jag det jag missat på vägen in i den. För i foajén, där det fanns ett litet café som jag inte var modig nog att beställa något från, stod en gammal Lego System-monter med stämpeln ”Novo” på. Novo betyder ny på serbiska och det var i det här sammanhanget en sanning med ofattbara mängder modifikation.

En gammal klassisk monter
En gammal klassisk monter

För en närmare titt på seten som fanns där inne i montern visade att de härstammade från samma år som jag slog igenom internationellt som höjdhoppare – alltså 1998.
Och eftersom det nu är åtta och ett halvt år sedan jag la av så måste det vara ett par år sedan.

The Temple of Anubis från det glada 90-talet
The Temple of Anubis från det glada 90-talet

Alltså blev jag kvar vid den där montern en stund och tog ett par bilder medan stöket och böket pågick någon helt annan stans i Belgrad eftersom jag var helt ensam och övergiven.
Sen gick jag i alla fall ut i solskenet igen och kände mig nöjd och glad med mitt köp och att ha sponsrat den lokala handeln lite extra.

Ett hemlighetsfullt berg...
Ett hemlighetsfullt berg…

Det här är för övrigt ungefär första gången jag besöker just Belgrad – jag har varit på flygplatsen vid två tillfällen och av olika orsaker tidigare – så därför tänkte jag till lite innan jag åkte hit:
Vad vet jag egentligen om Belgrad?
Jo, jag vet att det är ett av delsvaren på världens kanske bästa På spåret-fråga: Genom vilka fyra europeiska huvudstäder flyter floden Donau?
Och jag vet att de har ett fotbollslag som heter Röda Stjärnan här, och just denna eftermiddag spelar de derby mot Partizan Belgrad dessutom – men frågan är om jag vågar mig på att gå dit. Det kan tydligen gå rätt hett till i de där drabbningarna påstås det…
Nåväl, en röd stjärna i Lego fick det i alla fall bli byggt hemma innan jag åkte hit.

Röda Stjärnan
Röda Stjärnan

Så om ni också skulle råka ha vägarna förbi Belgrad av en eller annan anledning och då hamnar på den sida av älven (floden Sava…) som inte är centrum och i närheten av Kombank Arena – då kan ni nästan känna doften av Toy Land:

Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken...
Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken…

Recension: Mobil kommandocentral (60139)

Set: 60139 Mobil kommandocentral
Tema: City
Bitar: 357
Minifigurer: 4
År: 2017

Polisen i LEGO City fick under årets första dagar en rejäl förstärkning av både fordon, personal och inte minst en ny station! Byggbiten har tittat närmare på mellansetet Mobil kommandocentral och har i vanlig ordning ett och annat att tycka till om…

Det är allmänt känt bland både stora och små byggare att polistemat sannolikt har det tätaste uppdateringsschemat bland alla Cityteman. Inte nog med att det kommer nya polisset typ var tredje år – mitt emellan släppen klämmer LEGO in skogspoliser, träskpoliser, sjöpoliser och fängelseöar. Jag tror det enda vi saknar nu är ridande poliser, men de lär väl komma inom kort de också.

En både gemensam och trevlig nämnare vad gäller de ”vanliga” polissläppen är de mobila polisenheterna, kort och gott ledningscentraler på hjul. 60139 är den tredje i ordningen vi bygger här hemma och jag känner dessutom till en fjärde version som fanns att köpa strax innan jag började bygga igen.

Så hur är då den nya ledningscentralen att bygga och hur står den sig i konkurrens med de övriga vi byggt? Riktigt bra ska det visa sig!

lkhjlh
60139 – mycket i lådan

I den nya versionen har man lyckats klämma in både fängelsecell och ledningsplats som dessutom samsas med ett ytrymme för polisens toppmoderna motorcykel. Gott om möjligheter till varierad lek med andra ord. Hojen kan rullas ut på rampen som kan fällas ner längst bak på släpet och sedan jaga efter tjuvarnas lilla röda fordon som mest påminner om en liten buggy. Stark motor lär den ha för den används för att rycka loss gallerdörren så att förarens medtjuv kan befrias – en lekidé som följt med i ett antal set nu men som fortfarande verkar vara lika uppskattat (efter en mindre vetenskaplig undersökning med endast två testsubjekt)…

jkgkg
Kommandocentralen under transport.

Dragbilen är sex pluppar bred vilket numera är standard för större lastbilar. Släpet bryter dock mot normen då det är hela åtta pluppar brett. Detta ger förstås ett överlägset ytrymme på insidan. När långsidorna dessutom är byggda av paneler ökar rymden ytterligare. Mums!

Paneler till trots är ledningsplatsen av förklarliga skäl mindre än i tidigare modeller, men den innehåller ändå ett par datorer och den obligatoriska kaffekoppen. En cool detalj är det klistermärke som sitter ovanför skärmarna och visar ett relationsschema från en brottsutredning, precis som i de kriminalserier som ständigt visas på TV! Just klistermärken på panelernas insidor är knepiga att få dit så här fick min långåriga LEGO-kompetens visa vad den gick för. Förutom detta både byggde och klistrade min 9-åring hela setet utan problem.

jkhgkjg
Det får plats mycket i släpet – fångscell, ledningscentral för en man samt motorcykelgarage!

Färgschemat i blått/vitt med blåtonad ruta är precis vad vi kan förvänta oss av ett polisset från 2017. Snyggt och prydligt men det ser lite konstigt ut med de stora klistermärkena som sitter på släpets långsidor. Märkena är intensivt vita jämfört med LEGO:s mer benvita standardfärg så kontrasten mellan märke och bit blir i största laget. Jag tror i och för sig inte att de 6 till 12-åriga polisaspiranter som setet riktar sig till bryr sig om detta men för mig är det lite märkligt att det ska vara så stora skillnader.

kjgkjg
Dragbilen är ett lyft från tidigare versioner

I årets polisvåg har man ansträngt sig för att öka variationen på tjuvarna – vi har högvis med mer eller mindre identiska brottslingar här hemma så det är ett stooort plus. Tjejens mask och härliga frisyr står i bjärt kontrast till tidigare års tjuvtjejer, och den manliga skurkens snirkliga mustasch och svartmuskiga anletsdrag är en välkommen variation på de tidigare stereotyperna.

jkgkg
En bra och jämställd uppsättning minifigurer

Byggbiten noterar med särskild förtjusning att setet är 100 % jämställt då det innehåller två killar och två tjejer. Jag tror till exempel att detta är den första kvinnliga motorcykelpolisen jag sett.

Sammanfattningsvis håller setet hög klass och det är väl värt att plocka upp ett par av januaris polisset. Min förhandsfavorit är dock Inbrott med bulldozer! Det setet har allt en leksugen polisaspirant kan önska sig (eller en överårig centralbyråkrat för den delen), men det är en recension för en annan dag…

Ett år med Lego – X

Jag förmodar att ingen som är född på 1980-talet eller senare skulle hålla med mig, men det gör ju inte att jag har fel för det. För så här är det: Världens bästa dataspel är Tetris. Punkt och slut. End of discussion.

För hur man än vrider och vänder på det så är Tetris helt genialt i all sin enkelhet. Det tar väl ungefär fem sekunder att fatta hur det går till och man kan spela det på olika sätt i all evinnerlighet. Och det har jag väl typ gjort.
Vi på Byggbiten har ju tidigare berättat att vi inte alltid är först med det allra senaste, så när jag skaffade mig ett GameBoy Color så sent som 1999 var det väl så pass sent att alla andra redan gått vidare till andra typer av spel. Men eftersom jag kände han som sålde konsolen till mig så kastade han med Tetris helt gratis till den. Och det finns väl inget spel jag spelat mer på den, trots Super Mario, golf, tennis, friidrottsspel och andra roligheter.

Så Tetris tröttnar man aldrig på – 100 000 poäng och man får raketen att lyfta och drar man sig över 200 000 får man en rymdfärja. Själv har jag presterat lite drygt 360 000 i Tetris på min gamla GameBoy Color.
Detta dock utan att få höra Kalinka medan jag spelar efter en liten incident med en halvårsgammal son som en gång dreglade rakt in i högtalaren på den. Å andra sidan kom samma son drygt tio år senare med förslaget att man nog kan stoppa i ett par hörlurar i uttaget anpassat för dessa – och vips så fick man ljud igen. Skönt när barnen ser till att ordna upp det de ställt till med.

Nåväl, nog om detta.
För nog finns det få saker som passar så fantastiskt bra att bygga i Lego som just Tetris. Dock ger en googling vid handen att det tycks vara ett relativt sällsynt tema för MOC:s. Något jag således kände mig svårt tvingad att ändra på. Så jag tog en basplatta på 48×48 studs och började skapa min egen version av det klassiska spelet, inte som någon direkt kopia, även om jag försökt få färgerna något så när rätt på de olika byggstenarna, utan mer som en hyllning.
Så det blev så här när alla bitar fallit på plats.

Så skönt när den där långa kommer...
Så skönt när den där långa kommer…

Ett år med Lego – IX

Här om året snottade jag ju ihop en fotbollsplan som kanske inte direkt nådde internationell ryktbarhet, men som jag i alla fall var nöjd med och som kopierades av andra – och det är väl ett bevis om något på att man lyckats. Sen har jag totat ihop lite friidrottsbanor och annat skoj i större och mindre skala. Och för ett par dagar sedan spelade jag Wii ihop med min son.

För det mesta spelar vi Mario Kart eller möjligen bowling på Wii, men den här gången gav vi oss i kast med en tennismatch och någonstans långt bak i skallen började en gammal idé om en liten snottad tennisplan i Lego vakna igen.
Snottad, tänker kanske ni nu? Jo, det är den försvenskade varianten av SNOT för Studs Not On Top, alltså där man inte ser några knoppar alls på Legobitarna man bygger med, antingen genom ett överflöd av tiles eller att man helt enkelt lägger bitarna på kant.
Men nog om Legotekniska termer. En tennisplan blev det och eftersom Wimbledon (tävlingen alltså, även om jag gillar filmen också…) alltid legat mig varmt om hjärtat så fick det bli en gräsplan. Gräs är ju ett snabbt underlag och somliga tennisspelare har ju, genom åren, haft en märklig förkärlek för både gräs och vita linjer.
En sann tennisexpert kan säkert klaga på måtten på planen som sådan, och det skulle jag också göra om jag orkade, men å andra sidan är det svårt att göra den skalenlig om linjerna ska synas. Man fattar vad det är i alla fall. Så nu saknas väl bara att bygga tre banor till för att skapa en Grand Slam.

"I say, anyone for tennis?"
”I say, anyone for tennis?”

Och apropå Grand Slam så fanns det ju faktiskt en tid när svenskar vann sådana, en del till och med i ohemul mängd mest hela tiden. Så jag byggde den här för ett par år sedan och eftersom den gav sjukt snålt med likes på både Facebook, Instagram och Twitter så delar jag den här också – av den enkla anledningen att jag är väldigt nöjd med den.

Game, set and match Borg!
Game, set and match Borg!

Och när vi ändå är inne på temat tennis så har ju faktiskt Lego gett oss inte mindre än både en, två och tre tennisspelande minifigurer genom åren. Redan i serie 3 dök den första upp, en tjej i moderiktig kjol och med vitt racket:

En liten...
En liten…

Serie 7 gav oss sedan en mixed partner till henne med pannband och härligt ostyrigt hår. Och blått racket.

...två små...
…två små…

Och medan det vankades OS i London 2012 fick en av nio Team GB-figurer också spela tennis, kanske starkt inspirerade av britternas egen superstjärna Andy Murray – även om den här gentlemannen kanske mer påminner om gamle Fred Perry.

...tre små tennisspelare!
…tre små tennisspelare!

Så den som känner för att bygga en riktigt rejäl tennis-MOC framöver behöver i alla fall inte vara minifigurlös, det här var i alla fall mitt bidrag till lite tennisinspiration.

Ett år med Lego – VIII

Jag gjorde ju en Legointervju med en av Värmlands, än så länge, två lokaltidningar för ett tag sedan. Vill ni mot all förmodan läsa mer om det så klicka här, annars kan ni fortsätta läsa det här inlägget istället. En sak som då kom upp, men aldrig skrevs om i artikeln var: Specialbitar!! Alltså tar jag mig an det ämnet idag.

Jag har funderat över det där av och till sedan dess, sen dök ordet upp i en kommentar på en Instagrambild jag la upp här om dagen och sen hittade jag till och med en kort tråd om det hos Swebrick. Så jag tänkte göra något slags grävande fundering.
Till att börja med: Vad är en specialbit?

Inga specialbitar här inte...
Inga specialbitar här inte…

Allt som inte är en brick, plate, tile eller slope, föreslås det i ovan nämnda Swebricktråd.
Bitar som bara tillverkats till ett eller ett par set, föreslår någon annan.
Någon konsensus lär vara svår att nå i frågan, det är då ett som är säkert. Men för mig skulle det väl möjligen kunna definieras som:
En bit som bara går att använda till en enda sak, nämligen det som den var ämnad för i det set där den förekom.
Å andra sidan spricker ju den definitionen direkt eftersom AFOL:s runt om i världen är mästerliga på att använda just konstiga bitar på de mest häpnadsväckande sätt.
Lego hade ju några tuffa år där i början av 00-talet när saker och ting höll på att gå käpprätt åt den danska skogen. En orsak till detta, och det är väl det som lever kvar i mångas medvetande fortfarande, var de många stora och klumpiga bitarna som användes. Och en hel del oerhört märkliga satsningar på konstiga spel och set, det ska tilläggas.

Kanske inte Legos stoltaste stund...
Kanske inte Legos stoltaste stund…

Ägnar man en stund åt att bläddra igenom gamla Legoset från millennieskiftet – brickset är ett bra ställe för detta – så inser man ganska snart varför det höll på att gå som det gick. Och det berodde nog inte huvudsakligen på ”specialbitar”.
Huvudskälet till att Lego ens överlevde som företag var i grund och botten Star Wars och Harry Potter. För även om dåtidens Star Wars-set inte är i närheten av dagens så har det alltid funnits en enorm kärlek till George Lucas gamla rymdsagor. Trots Jar-Jar Binks.
Men sen tog så koncernen tag i sig själva och insåg vad som höll på att hända och vad som måste göras: En återgång till kärnverksamheten. Sluta göra dåliga dataspel, sluta driva nöjesfält, gör Legoset och gör dem så som barn vill ha dem. Låt en brandbil se ut som en brandbil, som någon hög Legochef uttryckte saken i en intervju jag läste en gång.
Kring millennieskiftet gjordes det inte ens brandbilar i Lego. Bara en sån sak.

Kanske inte heller Legos stoltaste ögonblick...
Kanske inte heller Legos stoltaste ögonblick…

Har jag tappat tråden lite?
Ja, det har jag nog. Faktum är väl att jag inte riktigt vet vad som är tråden längre. Eller jo, specialbitar var det ju. Men jag vet inte riktigt vad som är specialbitar ens.
När jag ser alla nya set som kommer idag, och inte minst samlingarna med nya serier av minifigurer, så kan jag i all min gubbgrinighet känna att det är lite väl många konstiga nya bitar med. Samtidigt är det ju bitar som tillför något: Humrar, gitarrer, badringar, fiskar, kryckor, bäbisar, etc, etc, etc. Är inte det specialbitar då? Vad kan man ha dem till mer än… ja, snart bygger väl någon ett helt hus av humrar, omgivet av en skog av gitarrer och en sjö av små bäbisar. Kom ihåg var ni läste det först.

Specialbit?
Specialbit?

Så jag vet inte riktigt vad folk menar när de säger specialbitar. De verkar heller inte riktigt veta det själva, vilket kanske är ännu intressantare. Det är något man kastar ur sig och sen är det liksom bra med det. Tills man frågar vad de menar.
Som med journalisten från NWT, när jag visade en bild på det hus som jag och Byggbiten-Erik byggde åt Karlstads Bostads AB för ett par år sedan:
- Men det där måste ni ju ha använt specialbitar till, sa han.
- Ööööööhhhhh… tänkte jag.
Vad han nog kanske menade var att vi inte hade gått till närmsta leksaksaffär och köpt en ask och sen slängt ihop huset i fråga. Jag tror det var det han menade i alla fall.

Byggt av helt vanliga Legobitar...
Byggt av helt vanliga Legobitar…

Ett år med Lego – VII

Vi berör ärligt talat inte speciellt ofta den sidan av Lego-världen som kallas Technic på den här bloggen. Kanske beror det helt enkelt på att vi inte är några Technicnördar, kanske beror det på något annat. Men jag tänkte ändå ägna dagens lilla betraktelse åt just denna sida av Lego, men i ett nostalgiskt svep tillbaka till min barndoms erövringar på området.

I år fyller Technic 40 år och somliga som skriver det här inlägget fyller pyttelite mer. Så vi är på ett ungefär jämngamla, jag och tekniklegot (för att försvenska det).
I mina glada barnsliga dagar hade jag totalt fem technicset, varken mer eller mindre. Och dessa brukade jag, till skillnad från allt annat Lego jag ägde, plocka isär och sätta ihop och söka nya coola lösningar med. Det lyckades sällan. De coola lösningarna alltså. Själva isärplockandet gick allt som oftast väldigt bra.
Men här kommer således en genomgång av dessa fem, för mig, magiska set från den värld vi kallar Technic – i den ordning som jag minns att jag fick dem.

8845: Dune Buggy – 174 bitar – 1981
Mitt första möte med Technic och det, av alla mina Legoset, som jag har misshandlat mest genom åren. Den som tittar noggrant ser en tejpbit och en och annan bit som fått träffa på min barndoms tänder. Setet som sådant gavs ut redan 1981, men då var jag bara fem år gammal så jag måste ha fått det senare – förmodligen vid sju-åtta års ålder.
För mig är det här setet och de bitar som användes i det grunden för min syn på Technic. Något som gör att jag har lite svårt för dagens set, jag kan visserligen tycka att det här är något så enormt snyggt och häftigt, men det känns samtidigt lite för perfekt och okantigt för att vara Lego. Men smaken är ju som baken och är man en gammal stöt som jag så blir det väl lätt som det blir.
Otroligt mycket lekt med, och misshandlad som sagt, men ändå fungerar fjädringen på bakhjulen fortfarande helt perfekt. Det är Legokvalitet det!

8845: Dune Byggy
8845: Dune Buggy

8030: Universal Set – 141 bitar – 1982
Det finns inget, och jag säger inget, set som har plockats isär och byggts ihop mer än just det här, dock något varsammare än med ovanstående helt uppenbart. Förmodligen beror det på att kartongen bjöd på bilder av fem olika byggen och att ritningen var vänlig nog att erbjuda beskrivningar till dem allihop. Så det här har plockats isär och byggts ihop gång på gång på gång under tidiga morgnar hemma i pojkrummet i Forshaga. Jag har dessutom försökt mig på att bygga egna modeller av det, som dock alltid kom att bli väldigt lika de som redan fanns beskrivna på kartongen.
Jag är faktiskt väldigt förvånad när jag nu, typ tre decennier senare, inser att det faktiskt bara består av 141 bitar, jag hade gissat på minst det dubbla om någon frågat mig.
Varför nu något skulle gjort det.

8030: Universal Set
8030: Universal Set

8841: Dune Buggy – 180 bitar – 1983
Märkligt nog ännu en Dune Buggy (kan väl översättas till Sandloppa på svenska) utgiven blott två år efter den förra och märkligt nog med ett setnummer som är fyra nummer lägre än sin föregångare. Det säger en del om Lego och deras nummerserier.
Den här var en favorit av två orsaker: Dels för att min bästa kompis Magnus hade en exakt likadan, dels för att det är en cylinder som hoppar upp och ner i bakänden när man kör den.
En annan sak som jag kan gilla med den så här i efterhand är att technicaxlarna sticker ut en bra bit från bakhjulen. Det var inte så perfekt och tillrättalagt på det glada 80-talet, man fick inte bitar som var specialkonstruerade för ett set. Fanns det bara axlar i längderna 2, 4, 6 och 8 så fick man minsann ta det man hade till hands när man skapade setet som designer.
Jag gillade det säkert inte då, men kan se något vackert i det nu.

8841: Dune Byggy
8841: Dune Buggy

8843: Fork-Lift Truck – 269 bitar – 1984
Det här fick jag i julklapp, hemma hos farmor och farfar, och det bör ju rimligtvis ha varit julen 1984 eller 1985. Vilket naturligtvis känns lite märkligt eftersom jag alltså bara var åtta eller nio år när jag fick det. Känns lite mer avancerat än åttaåringsstadiet, men jag kanske var avancerad redan då å andra sidan.
Naturligtvis fanns det en enorm fascination för den pneumatiska pumpen som drev gaffeln upp och… nej, ner fick man faktiskt trycka den. Det funkade aldrig riktigt att pumpa ner den. Men det gjorde nog aldrig så mycket egentligen. Det här setet var långt mer avancerat än de fyra jag tidigare haft, vilket också bevisas av betydligt fler bitar, och gav förmodligen betydligt mer lekglädje. Däremot har jag inget som helst minne av att jag, som med de andra tre, har plockat isär och byggt ihop det här på samma sätt genom åren.

8843: Fork-Lift Truck
8843: Fork Lift

8660: Arctic Rescue Unit – 385 bitar – 1986
Avslutningsvis kommer då juvelen i kronan, min absoluta favorit bland de fem set jag ägde i min barndom. Favoriten av flera anledningar, naturligtvis för att det var det största jag hade, det som kändes mest påkostat och nytt, fanns dessutom fler funktioner och mer lek än i de andra seten tillsammans – och två figurer, inte minifigurer men väl technicfigurer. Och det hade jag aldrig sett tidigare, det var liksom unheard of, att det ens existerade var enormt och jag kände ingen annan som hade någon.
Kom år 1986, förmodligen det årets stora julklapp och den här har körts runt i sängen hemma, det var liksom det mest snö- och slalombackslika som gick att fixa fram eftersom det verkligen var ett big no-no att ta ut den i den riktiga snön.

8660: Arctic Rescue Unit
8660: Arctic Rescue Unit

Och jodå, jag har fått eller köpt på mig ett par technicset även i vuxen ålder, men som barndomens leksaker och nostalgin kring dem blir det ju liksom aldrig.
Så enkelt är det bara.
Det som däremot fascinerade mig då är samma sak som fascinerar och förundrar mig nu: Hur sjutton bär de sig åt, de där som designar sådana här set…