Kategori: Nostalgi

Gul goding i grå skrud

För många av oss som växte upp på 70-talet var den gula LEGO-borgen det bästa set som fanns. Jag själv drömde lääänge om borgen ända till jag en dag fick den, men det är en annan historia.

När jag för en tid sedan var jag hemma hos mina föräldrar drabbades jag av ett nostalgiryck och började rota runt bland gamla grejor. Ganska snart dök den upp – den vältummade byggbeskrivningen till den underbara borgen, nr 375. Den finns visserligen att hämta hem på nätet, men ingenting går upp mot att bläddra i originalet.

Mitt favoritset i nya färg!
Mitt favoritset i nya färg!

Borgen kom så tidigt som 1978 och var den första lådan i en lång rad riddarset. Flera av originalbitarna till min gula borg har gått förlorade genom åren, men som riddarnörd har jag gott om grå bitar. Väldigt gott om grå bitar.

Jag fick ta till några nya lösningar samt passade på att snotta kreneleringarna
Jag fick ta till några nya lösningar samt passade på att snotta kreneleringarna

Sagt och gjort. Efter en dryg timme stod den återigen ihopbyggd på mitt bord. Inte på pricken enligt byggbeskrivningen, men så gott som. Det fick bli en liten ändring här och där och istället för de gamla blåa riddarna fick modernare knektar flytta in. De gamla harnesken, sköldarna, hjälmarna och vapnen jag hade kvar gav jag bort så sent som igår till en seriös samlare som jagar de sista bitarna för att komplettera sin klassiska riddarsamling. Förhoppningsvis kan vi visa upp den här när han fått ihop de sista bitarna.

Utfällbar precis som originalet - men jag borde nog sätta dit mina svarta portar istället...!
Utfällbar precis som originalet – men jag borde nog sätta dit mina svarta portar istället…!

Till dess får ni hålla tillgodo med 375 anno 2016!

Det ser lite märkligt ut när 2000-talets riddare flyttat in =)
Det ser lite märkligt ut när 2000-talets riddare flyttat in =)

JuLEGOkalendern: Lucka 22

Två dagar före dopparedagen tar vi en titt i backspegeln, ungefär till tiden då högertrafik infördes i Sverige. När 2016 års Citynyheter står brännheta på hyllorna kan de vara roligt att se hur modellerna såg ut för lääänge sedan, långt tidigare än Stefans älskade 80-talsbilar. Ni vet de där kantiga burkarna som är fyra studs breda och endast en mor kan älska!

Den äldre generationen (inklusive folk i min och i viss mån Stefans ålder) hävdar ofta att dagens LEGO inte är riktigt LEGO. Ett vanligt argument är att ”numera finns det specialbitar för allt” och att ”dagens specialbitar hämmar fantasin”. ”Det var minsann bättre förr då man fick bygga allt från grunden” och så vidare.

Det här är givetvis rent struntprat. Hur kan tiotusentals olika bitar i över 100 olika färger hämma fantasin? Påståendet faller på sin egen orimlighet eftersom det krävs en proffesur i matematik för att kunna beräkna antalet byggkombinationer om man ska ta hänsyn till alla dagens former och färger. Men om man lägger ovanstående nonsensdiskussion om fantasi åt sidan – var det verkligen bättre förr?

Citymodeller från 60-talet.
Citymodeller från 60-talet.

I somras köpte jag en påse med ungefär 50 LEGO-beskrivningar på loppis. De har ca 45 år på nacken och katalogen från -68 innehåller endast ett tema som mest påminner om dagens City. På de förhållandevis få sidorna trängs olika hus, en brandbil, bärgningsbil, färja, flygplan och en massa tåg och stationsbyggnader. Längst bak finns ett uppslag där man kan utöka sin samling genom att köpa askar med lösa bitar.

Man skulle ha någonstans att bo förr i tiden också!
Man skulle ha någonstans att bo förr i tiden också!

Nomenklaturen var också annorlunda i hobbyns ungdom:

Helsten = 2×4 brick
3/4 sten = 2×3 brick
1/2 sten = 2×2 brick
1/4 sten = 1×2 brick
Bjälke = 2×8 brick
Snedsten = slope
Tunn sten = plate upp till 2×4, större kallas för byggplattor
Tunn, slät sten = tile
Svängskiva = turntable
Element = LEGO-bit oavsett form

 

Beskrivningarna var lätta att följa redan då
Beskrivningarna var lätta att följa redan då
Min favorit bland alla beskrivningar
Min favorit bland alla beskrivningar

Jag gillar hur man anger åldersrekommendationerna på beskrivningarna. Sannolikt betyder svart figur att setet passar – frågan är bara hur åldersintervallen ser ut i varje klass? Notera också det politiskt korrekta att ha varannan damernas!

I katalogen finns några byggtips...
I katalogen finns några byggtips…
...samt en varning för att mamma och pappa kan tycka LEGO är liiite för roligt =)
…samt en varning för att mamma och pappa kan tycka LEGO är liiite för roligt =)

Så var LEGO bättre förr? Nej knappast. Bara annorlunda.

JuLEGOkalendern: Lucka 10

När jag var runt 10 år upptog LEGO en stor del av min värld – jag älskade att både bygga och leka med klossarna. Riddartemat med alla sköna set var hetast men Classic Space var god tvåa. Jag och kompisarna tillbringade många timmar med våra röda och vita astronauter.

Numera har LEGO-communityn stenhård koll på kommande set och det krävs inte några djupare hackerkunskaper för att hitta setens namn, pris, bitantal eller  att sådär 3-6 månader i förväg finna bilder på vad som komma skall.

Annat var det 1981. Då hade jag endast två pålitliga informationskällor, dels katalogen och dels butiksinnehavaren på den lokala leksaksaffären Krumeluren.

Julen 1981* fick jag en underbar överraskning då jag öppnade ett kvadratiskt paket på ca 30×30 cm. Det rasslade igenkännande men vilket set var det? Efter att ha rivit av omslagspappret stirrade jag ner på lådan till 6950 Mobile Rocket Transport och det gick runt i huvudet av förtjust förvåning.

Årets julklapp 1981!
Årets julklapp 1981!

Jag hade aldrig sett något liknande vare sig i katalogen eller hört något från min andra källa. Vad sjutton var detta för något set? Ett monstruöst transportfordon vars åtta enorma hjul tornade upp sig till minifigurshöjd! Och astronauterna var gula – det fanns ju bara vita och röda! Det stod omedelbart klart att detta var en julklapp utöver det vanliga.

Vi byggde modellen ganska så sent på kvällen och sedan lekte jag med den under hela jullovet. Hjulparen var ledade så den tog sig fram i den mest oländiga terräng som till exempel knöliga filtar, kuddar och över lillsyrrans mjukisdjur. Räckvidden på armen som håller raketen var imponerande och den kunde enkelt ställa ner raketen på marken bakom fordonet för att öppna anordningen som höll fast den. Raketen var ett fantastiskt bygge i sig och var definitivt före sin LEGO-tid. Imponerande stor med en mindre satellit ovanpå.

lkjöj
Det var kärlek vid första ögonkastet!

Många av delarna ligger fortfarande kvar i barndomens (undanstoppade) LEGO-lådor men jag har svårt att tro att setet är komplett. Därför blev jag för några år sedan (nästan) lika glad som julen -81 när jag hittade ett komplett set i originalkartong i svärmors källare! Ibland undrar jag om hustruns bröder lekte med sitt LEGO för bitarna var skinande blanka.

Förutom Classic Space finns det flera i princip orörda gamla Technics, LEGO System och Town i sina kartonger där nere, bland annat en brandstation från början av 80-talet. Men mer om den en annan gång!

* Det kan ha varit julen 1982 eftersom setet kom det året, men det verkar osannolikt att jag skulle ha missat det ända fram till julafton. Därför misstänker jag att mina föräldrar fick tag på ett rykande färskt exemplar!

JuLEGOkalendern: Lucka 3

Det är bara tre veckor kvar tills han kommer den där farbrorn klädd i rött med vitt skägg som ju julen alltmer kommit att handla om. Så dagens lucka handlar helt enkelt om att spana in lite olika varianter av Legotomtar genom åren – och samtidigt få sig en liten historielektion kring Lego och dess utveckling.

1977 kunde det se ut så här med tomten och hans släde...
1977 kunde det se ut så här med tomten och hans släde…
1986 kunde man bygga ihop en tomte så här
1986 kunde man bygga ihop en tomte så här
1989 for tomtefar fram över snön på det här sättet
1989 for tomtefar fram över snön på det här sättet
1992 gjorde han sig redo att hoppa ner i skorstenen
1992 gjorde han sig redo att hoppa ner i skorstenen
1999 lekte han Petter Northug och hann fram till jul tack vare sin spurt
1999 lekte han Petter Northug och hann fram till jul tack vare sin spurt
2002 sa tomten hej till publiken
2002 sa tomten hej till publiken
2012 fick vi en tomte som såg ut så här
2012 fick vi en tomte som såg ut så här
2014 kom hela tomteverkstan
2014 kom hela tomteverkstan

Pragvåren 2015

I höstas blev jag höjdhoppstränare. Det är ju trots allt en gren som jag har lite erfarenhet av. Och ett givet mål var att få en av mina aktiva att kvala in till inomhus-EM. Detta eftersom mästerskapet gick i Prag och där finns ett Legomuseum. Lyckligtvis gick detta vägen och jag kunde boka en resa till Prag för att checka in museet.

Nu är det ju dock så här att erfarenheten av dylika platser har en förmåga att göra mig lite besviken. Förväntningarna är så enormt stora att man, även om det är riktigt bra, ändå går hem med en känsla av att ”jaha, var det inte mer än så…”
Så med detta i minnet försökte jag istället skruva ner mina förhoppningar och ha en något avslappnad inställning till saker och ting. Men när timmen ändå var slagen och jag såg den rödvita skylten i fjärran så gick pulsen upp lite. Och tre minuter innan öppningsdags var jag på plats, tillsammans med två andra medelålders män (som till sitt försvar hade sällskap av sina fruar och barn, men det hör väl ändå inte hit).

Men allra först lite basfakta: Ta gul eller grön tunnelbanelinje till stationen Mustek och leta dig ut på gatan som heter Narodi där du letar dig till hus nummer 31, så blir allt bra. Öppettiderna är varje dag 10.00-20.00, så det är nästan svårt att missa det om man har vägarna förbi.

Porten till paradiset...
Porten till paradiset…

Som bilden ovan berättar så lockas det med 3000 tusen uppbyggda modeller på tre våningar – och fem meter Karlsbro.
Så när dörrarna väl öppnades klev jag in, men som den gentleman jag ändå låtsas vara släppte jag in de två barnfamiljerna först. Betalade 200 tjeckiska kronor (motsvarande 70 svenska ungefär) och sen 20 extra för att få fotografera där inne. Vad gör man inte för att få till ett blogginlägg?!

En stad i staden...
En stad i staden…

Med biljetten i näven gled jag smidigt som en gråsäl genom vändkorset och ner för trappan till den första utställningslokalen och möttes av både det ena och det andra. Ena väggen upptogs av Technic-modeller i mängd och mitt på golvet fanns en stor stadsmiljö uppbyggd med ett tåg som man kunde köra runt med bäst man ville som besökare. En av de andra väggarna var också belamrad med tåg som man som besökare kunde styra med hjälp av olikfärgade knappar och i övrigt var det uppbyggda modeller mest överallt.

Ordning och reda...
Ordning och reda…

Sen fortsatte det i samma takt, i flera rum och två våningar till. Där fsnns officiella set i mängd (förmodligen minst de utlovade 3000) och där fanns rejäla och snygga MOC:ar uppbyggda, bland annat den fem meter långa bron som är hela stans kännetecken och dessutom andra kända landmärken. Det var gammalt och nytt och allt är uppdelat efter teman. Star wars och Harry Potter, Classic Space och Atlantis, Castle och Kingdoms, Fabuland och så vidare.
Här finns inte allt, men här finns mycket av det mesta från både förr och nu.

From Russia to Prague...
From Russia to Prague…
Nationalmuseet i Prag, fast i Lego, men fortfarande i Prag...
Nationalmuseet i Prag, fast i Lego, men fortfarande i Prag…
Delar av fem meter Karlsbro.
Delar av fem meter Karlsbro.

Okej att vissa modeller var lite dammiga eller till och med saknade vissa bitar. Samtidigt så var mycket gamla grejer i så gott skick att jag förundrades över det istället, så det gick liksom lite på ett ut. Det var nostalgitrippar blandat med hur-i-hela-h-vetet-kan-Lego-gjort-ett-set-som-såg-ut-sådär och det var Lego över högt och lågt och mer därtill.
Det är helt enklet svårt att bli besviken och det var svårt att gå därifrån.

En gammal, gammal, gammal goding i väldigt bra skick.
En gammal, gammal, gammal goding i väldigt bra skick.

Ska jag ändå vara lite kritisk så blir det väl till själva shoppingdelen av lokalen. Det finns inte supermycket att köpa och det finns framförallt inte något speciellt att köpa. Det finns de gamla vanliga seten och det finns lite pliktskyldigt lösplock. Och visst, en bra dag kanske det finns exakt de där bitarna som man behöver, men när jag var där så fanns ingen speciellt.

Det vackraste Legosetet någonsin.
Det vackraste Legosetet någonsin.
Classic space, såklart!
Classic space, såklart!

Men i det stora hela var det väl värt ett besök. Det kanske inte är värt att åka till Prag enbart för att gå på Legomuseum. Men har man ändå vägarna förbi, och Prag är en vacker stad, väl värd ett besök, så bör man titta in och få sig en dos med Lego!

The name of the minifigur

För ett antal år sedan kom det sig då till slut att jag gav mig in i mina föräldrars förråd, plockade fram mina gamla kartonger med Lego och förflyttade dem hem till mig själv efter drygt femton år i exil. Där fanns allt precis som jag minns det – och dessutom något ovärderligt för att minnas ännu mer.

För det var ju så här. När jag var ung och lovande (nu är jag knappt ens och…) hade jag en Legostad under min säng. Min händige far snickrade ihop en platta med hjul under att ha denna Legostad på. Den drogs ut på morgonen, lektes med under dagen och drogs in när det var dags för både mig och Legostadens invånare att sova. Staden som sådan döptes ganska snart till Lego City – långt innan Lego själv kapade till sig det namnet.
Och om staden hade ett namn måste dess invånare ha det också.

Så när jag gick in i mina dark ages packade jag ihop mitt Lego – ihopbyggda modeller – i kartonger och bar ut i förrådet. Men jag såg dessutom till att skruva i ett vitt A4-ark i skrivmaskinen och satte mig och skrev ner namnen på de minifigurer jag gett sådana. Sen stoppades detta papper förstås ner i en av kartongerna.
Ordning och reda. Lego på fredag.

Hela långa listan och nästan alltid i bokstavsordning
Hela långa listan och nästan alltid i bokstavsordning
Inzoomad på den klassiska gamla skrivmaskinstexten
Inzoomad på den klassiska gamla skrivmaskinstexten

Alltså kunde jag många långa och Legolösa år senare plocka fram inte bara mitt Lego utan jag gavs också chansen att minnas vad de hette.
När jag tittar på listan idag blir jag lite smått fundersam över varför det till exempel finns tre Bosse i stan. Eller tre Mattias och två Maria. Det tyder på en viss fantasilöshet. Samtidigt levde jag ju i en ganska begränsad värld när det kom till namn de där åren. Vi hade till exempel tre killar som hette Peter i mitt fotbollslag – ofta på planen samtidigt i ett sjumannalag.

Lina och Poppe och jag har ingen som helst aning om varför
Lina och Poppe och jag har ingen som helst aning om varför
Låt mig presentera min gode vän Cowboy, ja, han heter faktiskt så
Låt mig presentera min gode vän Cowboy, ja, han heter faktiskt så

Växte man upp i Forshaga på 80-talet så hette var och varannan unge Peter, Linda, Henrik, Malin, David eller Maria. Så att mina minifigurer fick heta ungefär samma saker som mina kompisar eller deras föräldrar var väl inte så konstigt. Det var den verklighet jag levde i. Ögnar jag igenom listan hittar jag både klasskompisars, grannars och dagisfröknars namn.
Eller mina idolers. Det finns till exempel en Gunde på listan. Och en Louis, en Per och en Richard. Om än stavat Pär och Rickard – allt annat vore ju för bara allt för uppenbart.

Rickard, här utan sina bröder Louis (som är på husvagnssemester) och Pär (som kör racing)
Rickard, här utan sina bröder Louis (som är på husvagnssemester) och Pär (som kör racing)
Ibland sopar Gunde gatorna som en vanlig man
Ibland sopar Gunde gatorna som en vanlig man

Men hur det nu än är så överträffar dikten ibland verkligheten.
Allra längst ner på listan står namnet Magnus. Magnus var min allra bästa kompis när jag växte upp och en av mina absolut närmaste vänner nu. Jag vet inte varför hans namn står längst ner på listan eftersom den i stort sett är i strikt bokstavsordning i övrigt. Men hur det nu än är så är en av mina brandmän, tillhörande min brandstation, döpt till Magnus.
Jag vet ärligt talat inte varför, för min kompis hade så vitt jag vet inga som helst planer på att ge sig in på den banan i den åldern.
De planerna fick han först långt senare.
När han var runt 25 år gammal bestämde han sig nämligen för att plugga vidare – till brandingenjör!

I verkliga livet blev Magnus brandingenjör, i Lego City körde han brandbil redan trettio år tidigare
I verkliga livet blev Magnus brandingenjör, i Lego City körde han brandbil redan trettio år tidigare

Då och nu: Cementblandare (6682 vs 60018)

Namn: 6682 Cementblandare / 60018 Cementblandare
Tema: Town / City
Bitar: 90 / 221
Minifigurer: 1 / 2
År: 1985 / 2012

Det har äntligen blivit dags att dra på sig det gamla slitna Christer Glenning-skägget igen och göra en recension a’la Då och nu a’la Trafikmagasinet. Återigen har jag plockat fram ett av min barndoms favoritset och jämför det med ett av årets nyheter.

1985 är ju sisådär en 28 år sedan. Det var innan Maradona vann fotbolls-VM helt på egen hand, innan kärnkraftverket i Tjernobyl havererade och innan Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm. Kort sagt, en helt annan värld än idag. Men 1985 släppte Lego en cementbil och 2013 släpper Lego en cementbil. Alltså gick jag ut och rotade i samlingarna och trollade fram en gammal favorit från förr.

1985 års modell
1985 års modell

Den blåvita cementbilen är en skönhet i all sin enkelhet. Blott fyra ”studs” bred, med rejäla däck och med den smått fantastiska funktionen att man kan snurra på själva cementblandaren!! Dock saknades en av de rundade vita bitarna på min blandare när jag fick den och eftersom det här var innan internets tid var det inte bara att gå in på Legos hemsida och anmäla misstaget. Istället bet jag ihop, lekte med den ändå – och 25 år senare gjorde jag slag i saken och pick-a-brickade till mig den saknade biten och kompletterade setet.
Det ni ungdomar!
Allt var inte bättre förr.
Jag älskar det blåvita färgtemat på den här gamla godingen och de gula antennerna – och den gula spak som sitter på andra sidan av bilen och därför inte syns – förhöjer intrycket ännu mer. Ett alldeles utmärkt set helt enkelt. Faktiskt så pass bra att Lego själva uppdaterade den till 2007-års Cityutgåvor i form av 7790.
2013 års modell har förstås mer gemensamt med den från 2007 än med min från 1985. Den har dock fått ett nytt färgschema – och bortsett från den snurrande trumman bak på bilen är det inte mycket som är sig likt om vi jämför sju olympiader tillbaka i tiden.

2013 års modell
2013 års modell

Medan standarden förr var fyra ”studs” i bredd är det sen ett antal år sex som gäller. Och det ger förstås ett betydligt bastantare och rejälare intryck – och plats för långt fler finesser. Men trots att man närapå kan vända ut och in på årets modell så finns det faktiskt en funktion som vår 28 år gamle lekkamrat har men som vår nykomling saknar!
Just det.
1985′an kan man böja på mitten i sidled, vilket förstås hjälper den att göra kaxiga U-svängar när den GPS som inte ens var uppfunnen då uppmanar till det. Årets version kan man å andra sidan vika ut på en massa andra sätt.

1985 kunde man böja den på mitten, 2013 får man med en skottkärra...
1985 kunde man böja den på mitten, 2013 får man med en skottkärra…

Jag gillar skarpt att man kan vika fram förarhytten och att det under den finns något lite motorliknande att pilla med för den lille mekanikern. Man kan dessutom vända den snurrande cementblandartrumman uppåt för att vrida runt rejält bland cementen.
Och sen finns det förstås en funktion till som förhöjer hela leken något alldeles enormt.
Det går helt enkelt att skruva, skruva, skruva och skruva på trumman så att de runda 1×1 plattorna helt enkelt trillar ur blandaren och glider så fint på rampen bakom och ner på marken. Perfekt för killen med skottkärran att ta hand om och bygga väg, garageuppfart eller annat händigt.

Utvikningsbild...
Utvikningsbild…

1985 fick man med en minifigur. Min döptes till Kurre och var grym på backhoppning! Jag hade en lång period (kan ha varit två veckor, kändes som en evighet…) en egenhändigt ihopbyggd backhoppningsbacke i mitt pojkrum. Där arrangerades tävlingar som fick tysk-österrikiska backhopparveckan att framstå som en viskning – och Kurre med cementbilen var Lego Citys svar på Matti Nykänen (minus skandalerna!!)
2013 skickar med två minifigurer (ännu odöpta…) varav den ene basar över att köra bilen och den andre har fullt ansvar för en röd skottkärra. Precis som med allting annat i (Lego)världen har figurerna utvecklats en hel del på de 28 år som gått även om det är någon form av arbetsbyxor och den klassiska röda bygghjälmen som fortfarande gäller.
Den stora kvarstående frågan är dock om någon av bröderna Cement kan knäcka Kurre i backhoppning!!

Färdigblandat...
Färdigblandat…

Byggbiten gillar: Alla finesser och lekmöjligheter
Byggbiten saknar: Lite av den kantiga charmen från förr

Vill du också blanda cement, bygga vägar och hoppa backhoppning?!?
Klicka här.

Legokärlek!

Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick mitt första Lego. Men att döma av gamla fotografier i mina album bör jag väl ha varit i trakterna av fyra år. Det första större set som jag vet att jag hade har nummer 218. Tre röda brandbilar med sex brandmän. Det har alltid varit en liten sorg att jag inte tog bättre hand om det.

Jag har alltid försökt få min son att vara varsam om sitt Lego. Naturligtvis ska det lekas med och till och med gå sönder då och då. Men det finns en poäng med att försöka leta upp bitarna och bygga ihop det igen så snart det går. För Legobitar har en förmåga att försvinna, trampas på eller till och med gå sönder. Detta är en läxa jag försöker lära honom av något slags omsorg och kärlek – för att jag i min barndom inte alltid var så snäll mot och försiktig med mitt eget Lego.
Det var det som hände med set 218!

Många av bitarna till det här setet kom att lägga grunden till min Legosamling och finns därför kvar. Men de viktigaste bitarna för att någonsin kunna bygga ihop det har sedan länge gått sönder och slängts bort. Gubbarna, brandstegen, dragkroken är ett minne blott. Eller snarare rött.

Ända sedan jag kom ut ur mina dark ages för sisådär 7-8 år sedan har det funnits en tanke om att på ett eller annat sätt täppa till den där luckan i mitt Legoliv igen. Att återbörda set 218 till fadershuset. Eller mitt eget hus nu för tiden. Även om jag kanske skulle vara skyldig mina föräldrar att återbörda setet dit. Om de nu skulle vilja ha det.
Nåväl, ni fattar grejen.
Frågan var bara: Hur?

Alternativ ett vore naturligtvis att gå in på Bricklink och skaffa de saknade bitarna där. Alternativ två vore att gå in på samma ställe och försöka sig på att köpa setet i sin helhet någonstans ifrån. Med allt vad det skulle innebära i kostad…
Jag är dock en man som är bra på att kläcka idéer och starta upp projekt. Jag är inte alltid superbra på att fullfölja dem. Alltså har jag då och då sporadiskt kollat runt efter det här setet, men aldrig löpt linan ut.
Men så en dag!
Men så en dag!!
Men så en dag!!!

Plötsligt fanns det bara där på Tradera. Det såg ut att vara i helt okej skick på den bifogade bilden. En bit var visserligen i fel färg, men det var en platta som jag hade kvar från när det begav sig. Jag la till auktionen i minneslistan och väntade in den kväll då allt skulle avgöras. Satte till och med på larmet på mobilen för att inte missa den…
Jag satte ett kostnadstak för mig själv, ett tak som jag å andra sidan visste att jag skulle kunna rucka på om längtan efter tidernas nostalgitripp skulle bli för stor. Och minuterna flöt lika långsamt som en simmare som simmar motströms i sirap.

Tio minuter kvar… fem minuter… två minuter… en minut… dags att lägga bud… högst bud… någon lägger högre… jag kastar in ett till, som inte räcker… ytterligare ett, höjer rejält… och jag är högst… jag klickar F5 för att uppdatera… auktionen är över…

Jag var bara drygt halvvägs till det maxpris jag satt upp för mig själv, men det räckte! Jag gick runt som ett litet barn på julafton mest hela kvällen och somnade med ett lyckligt leende på läpparna. Sen började nästa väntan. På paketet från den förre ägaren. Efter lite krångel med DHL tog det nästan två veckor innan det kom fram till mig.
Sen började äntligen nostalgitripp de luxe!!

Ritningen… de gamla bitarna… bygget…

Jag önskar att jag kunde säga att jag byggde med vördnad och omsorg.
Jag önskar att jag kunde säga att jag tog det lugnt och minns tillbaka till min barndoms lek.
Det gjorde jag inte.
Jag ville ha det färdigt så fort det bara gick. Jag ville se resultatet, jag ville se set 218 livslevande framför mig.
Alltså var det ganska snart klart!

Vissa bitar var fel. Några av hjulen till exempel, stegen var en enhet för kort och snöret till kroken var rött istället för svart. Men i det stora hela var det precis vad jag längtat efter.
Nästa steg blir att köpa ett skåp med glasdörrar, skruva upp det på hedersplatsen ovanför TV:n och placera mitt köp där.
Set 218 är inte att leka med. Det är att minnas tillbaka till.
Det är kärlek i 274 Legobitar!

Minnen från igår…

- Vad ska vi göra, frågade den snart åttaårige.
- Bygga Lego, föreslog hans far.
- Bygga vad?
- Öhhh… en häst…
- Svårt…
- Förr fick man bygga sina hästar själv. Till den gula riddarborgen du vet…

Said and done… letade mig in på brickfactory och fick fram ritningen till den klassiska, den mytomspunna, den legendariska – gula riddarborgen! Set 375. 767 bitar ren och skär Legopoesi.
För att bygga hästar.

Jag byggde mig en svart.

Sprängskiss över en Legohäst modell äldre

Jag byggde mig en vit.
Sen urartade det.
Det blev en blå, en röd, en gul… en brun var på gång, men bitarna räckte inte till, så det fick bli en Pride-häst istället.

En liten häst balanserade…

Jag byggde en Pegasus, alltså en med vingar, och jag minns min barndoms lek med Lego.

Hästar flyger gärna i V-formation…

Själv hade jag aldrig den gula riddarborgen. Däremot hade min granne och tillika bäste kompis den. Och som vi lekte med den, igen och igen och igen. När man ser tillbaka på det idag känns det smått osannolikt att ett Legoset bestående av 767 bitar innehöll 14 (!!) minifigurer.
Ahh… ljuva barndom!

Men Magnus hade ju ytterligare ett av de där klassiska riddarseten – nämligen tornerspelet, set 383 – och i en barndom där Ivanhoe var det coolaste som fanns att se på TV (trots att han väljer fel tjej varteviga år…) så fanns det en romantisk bild av tornerspel och riddare.

Så jag letade mig in till den ritningen också.
Och byggde mig en häst till.

Nakenhästen till höger…

Med de nya hästarna som har kommit till, bland annat, Lord of the Rings-temat nu i sommar så kommer snart det som var den nya hästen när jag växte upp vara den gamla hästen.
Men det finns inget som slår en klossbyggd häst i skönhet, inte om man är född i mitten av 1970-talet och var ung i början av det magiska 80-talet.
Nostalgitripp de luxe en söndag i september!

Från 22 till 2127 bitar…

Eftersom Lars så vänligt bjöd upp för tio dagar sedan så ställer jag självklart upp och dansar och hoppas att Erik gör det samma när hans tid kommer framåt hösten. Idag fyller jag nämligen år, 36 till antalet, och sådana dagar är alltid dagar för eftertanke och tillbakablickar.

Jag har ofta funderat över vilket som var mitt allra första Legoset. Men trots idogt bläddrande i gamla fotoalbum så har jag inte lyckats utröna svaret. Det pendlar fortfarande mellan ett par olika. Jag vet dock med säkerhet att ett av de allra första som jag hade var det Fabuland-set som har nummer 121 på ena sidan kölen och 328 här i Europa. Musen heter Michael och han kör sin coola roadster. Jag vet inte vem jag fick det av, men jag vet att den där bilen och dess chaufför alltid hängde med och fortfarande står uppbyggd tillsammans med resten av mitt gamla lego.

Den förste filuren...

Ett annat av mina tidiga set var nummer 218, tre brandbilar och sex brandmän – från tiden innan dagens minifigurer. Det här setet kom sedan att bli grunden till min samling av löslego som jag byggt både det ena, det andra och det tredje av genom åren. Tyvärr finns det inte längre uppbyggt, men jag har mer än en gång den senaste tiden funderat på om jag inte skulle försöka mig på att köpa de förlorade bitarna för att återuppbygga det. Bara för minnenas skull, liksom.

För min närmast heliga uppfattning om Lego och officiella set har nämligen alltid varit denna:
Har man en gång köpt ett set så bygger man det enligt den medföljande ritningen och sen leker man med det – men om det går sönder så återställer man det alltid till ursprungligt skick.
För ett par år sedan plockade jag därför hem nio stycken välfyllda kartonger i olika storlekar från mina föräldrars förråd. I dessa nio kartonger fanns mitt barndoms lego uppbyggt och i det närmaste intakt. Dock luktade det förråd och seten plockades ner, bitarna tvättades med hjälp av tandborste och sattes åter ihop. Nu för tiden tillbringar de dagarna i Billyhyllor bakom glasdörrar och sprider barndomens minnen och drömmar omkring sig.

Till allra största delen består min samling av det som på den tiden kallades Town, alltså motsvarigheten till dagens City. Under sängen hemma i pojkrummet hade jag en stor platta på hjul där min Legostad – som jag kallade Lego City innan Lego själva gjort det uttrycket till sitt eget – alltid stod uppbyggd. Blev jag sugen på att leka drogs plattan ut och staden kom fram. När det var läggdags på kvällen sköts den tillbaka in under sängen igen. Praktiskt på alla sätt och vis.

1987 fyllde jag elva år och samma år kom setet 6522 Highway Patrol ut på marknaden. Och även om jag inte kan ta gift på att det var det allra sista så vet jag i alla fall att det var ett av de sista seten som jag fick. Det som förvånar mig är att jag alltså började gå in i mina ”dark ages” så tidigt som 1987. Men även om jag inte fick speciellt många fler nya set vet jag i alla fall med säkerhet att jag både byggde och lekte en hel del med Lego också efter detta.

Vintern 1988-89 tapetserades mitt pojkrum om och jag antar att det också var då som legostaden under sängen och rymdvärlden i bokhyllan fick masa på sig. De packades omsorgsfullt ner i kartonger och stod där – i ganska precis 20 år.

Hösten 2001 byggde jag om min hemsida, www.scholm.com, och ville ha något slags ikon på varje delsida. Efter en del funderande fram och tillbaka var lösningen lika självklar som enkel: Lego! Minifigurer som hoppade höjdhopp, sprang 100 meter eller spelade fotboll. Idéerna var storslagna, slutresultatet inte lika slående. Jag var helt enkelt för dålig på att bygga och fotografera. Men minifigurerna finns där fortfarande, på i stort sett varje undersida.

Det var också här som intresset för Lego långsamt började vakna till liv igen. Våren 2004, i upptakten mot OS i Aten, läste jag i Aftonbladets sportmagasin ”S” om hur någon i Tyskland byggt fotbollslaget Kaiserslauterns nybyggda hemmastadion i Lego.
Jag ville också bygga Lego igen och jag tröstade mig med att jag vid det här laget var tillräckligt gammal för att faktiskt själv ha barn som ville ha Lego. Alltså vågade jag mig på att smyga in i leksaksbutikerna och fram till Legohyllorna igen.
Det jag till slut kom att bygga var logotypen för OS i Aten. Jag lovade mig själv att jag skulle behålla den om jag vann och skänka bort den om jag inte gjorde det. Den hänger fortfarande på väggen här hemma.

I samma veva blev jag pappa till en son och jag kan väl erkänna att jag indoktrinerat honom med Lego ganska kraftigt redan från ett tidigt stadium. Samtidigt har jag själv utvecklats till en riktig AFOL. Jag följer bloggar, läser böcker, kolla byggtips, bloggar själv och köper och bygger Lego i en omfattning som jag nog inte ens gjorde i åtta-nio årsåldern.

Eftersom jag hade turen att vara i Malmö och hålla ett föredrag så sent som i förrgår gavs jag också chansen att ta tåget över bron och kolla in Lego Store i Köpenhamn. Självklart köpte jag ett par presenter till mig själv och igår fick jag chansen att färdigställa både operahuset i Sydney och det nya R2-D2-setet.

Michael Mouse’s roadster består av 22 bitar. R2-D2 av 2127.
Det är inte bara jag som växt mig större de senaste 36 åren.