Kategori: Nostalgi

The name of the minifigur

För ett antal år sedan kom det sig då till slut att jag gav mig in i mina föräldrars förråd, plockade fram mina gamla kartonger med Lego och förflyttade dem hem till mig själv efter drygt femton år i exil. Där fanns allt precis som jag minns det – och dessutom något ovärderligt för att minnas ännu mer.

För det var ju så här. När jag var ung och lovande (nu är jag knappt ens och…) hade jag en Legostad under min säng. Min händige far snickrade ihop en platta med hjul under att ha denna Legostad på. Den drogs ut på morgonen, lektes med under dagen och drogs in när det var dags för både mig och Legostadens invånare att sova. Staden som sådan döptes ganska snart till Lego City – långt innan Lego själv kapade till sig det namnet.
Och om staden hade ett namn måste dess invånare ha det också.

Så när jag gick in i mina dark ages packade jag ihop mitt Lego – ihopbyggda modeller – i kartonger och bar ut i förrådet. Men jag såg dessutom till att skruva i ett vitt A4-ark i skrivmaskinen och satte mig och skrev ner namnen på de minifigurer jag gett sådana. Sen stoppades detta papper förstås ner i en av kartongerna.
Ordning och reda. Lego på fredag.

Hela långa listan och nästan alltid i bokstavsordning
Hela långa listan och nästan alltid i bokstavsordning
Inzoomad på den klassiska gamla skrivmaskinstexten
Inzoomad på den klassiska gamla skrivmaskinstexten

Alltså kunde jag många långa och Legolösa år senare plocka fram inte bara mitt Lego utan jag gavs också chansen att minnas vad de hette.
När jag tittar på listan idag blir jag lite smått fundersam över varför det till exempel finns tre Bosse i stan. Eller tre Mattias och två Maria. Det tyder på en viss fantasilöshet. Samtidigt levde jag ju i en ganska begränsad värld när det kom till namn de där åren. Vi hade till exempel tre killar som hette Peter i mitt fotbollslag – ofta på planen samtidigt i ett sjumannalag.

Lina och Poppe och jag har ingen som helst aning om varför
Lina och Poppe och jag har ingen som helst aning om varför
Låt mig presentera min gode vän Cowboy, ja, han heter faktiskt så
Låt mig presentera min gode vän Cowboy, ja, han heter faktiskt så

Växte man upp i Forshaga på 80-talet så hette var och varannan unge Peter, Linda, Henrik, Malin, David eller Maria. Så att mina minifigurer fick heta ungefär samma saker som mina kompisar eller deras föräldrar var väl inte så konstigt. Det var den verklighet jag levde i. Ögnar jag igenom listan hittar jag både klasskompisars, grannars och dagisfröknars namn.
Eller mina idolers. Det finns till exempel en Gunde på listan. Och en Louis, en Per och en Richard. Om än stavat Pär och Rickard – allt annat vore ju för bara allt för uppenbart.

Rickard, här utan sina bröder Louis (som är på husvagnssemester) och Pär (som kör racing)
Rickard, här utan sina bröder Louis (som är på husvagnssemester) och Pär (som kör racing)
Ibland sopar Gunde gatorna som en vanlig man
Ibland sopar Gunde gatorna som en vanlig man

Men hur det nu än är så överträffar dikten ibland verkligheten.
Allra längst ner på listan står namnet Magnus. Magnus var min allra bästa kompis när jag växte upp och en av mina absolut närmaste vänner nu. Jag vet inte varför hans namn står längst ner på listan eftersom den i stort sett är i strikt bokstavsordning i övrigt. Men hur det nu än är så är en av mina brandmän, tillhörande min brandstation, döpt till Magnus.
Jag vet ärligt talat inte varför, för min kompis hade så vitt jag vet inga som helst planer på att ge sig in på den banan i den åldern.
De planerna fick han först långt senare.
När han var runt 25 år gammal bestämde han sig nämligen för att plugga vidare – till brandingenjör!

I verkliga livet blev Magnus brandingenjör, i Lego City körde han brandbil redan trettio år tidigare
I verkliga livet blev Magnus brandingenjör, i Lego City körde han brandbil redan trettio år tidigare

Då och nu: Cementblandare (6682 vs 60018)

Namn: 6682 Cementblandare / 60018 Cementblandare
Tema: Town / City
Bitar: 90 / 221
Minifigurer: 1 / 2
År: 1985 / 2012

Det har äntligen blivit dags att dra på sig det gamla slitna Christer Glenning-skägget igen och göra en recension a’la Då och nu a’la Trafikmagasinet. Återigen har jag plockat fram ett av min barndoms favoritset och jämför det med ett av årets nyheter.

1985 är ju sisådär en 28 år sedan. Det var innan Maradona vann fotbolls-VM helt på egen hand, innan kärnkraftverket i Tjernobyl havererade och innan Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm. Kort sagt, en helt annan värld än idag. Men 1985 släppte Lego en cementbil och 2013 släpper Lego en cementbil. Alltså gick jag ut och rotade i samlingarna och trollade fram en gammal favorit från förr.

1985 års modell
1985 års modell

Den blåvita cementbilen är en skönhet i all sin enkelhet. Blott fyra ”studs” bred, med rejäla däck och med den smått fantastiska funktionen att man kan snurra på själva cementblandaren!! Dock saknades en av de rundade vita bitarna på min blandare när jag fick den och eftersom det här var innan internets tid var det inte bara att gå in på Legos hemsida och anmäla misstaget. Istället bet jag ihop, lekte med den ändå – och 25 år senare gjorde jag slag i saken och pick-a-brickade till mig den saknade biten och kompletterade setet.
Det ni ungdomar!
Allt var inte bättre förr.
Jag älskar det blåvita färgtemat på den här gamla godingen och de gula antennerna – och den gula spak som sitter på andra sidan av bilen och därför inte syns – förhöjer intrycket ännu mer. Ett alldeles utmärkt set helt enkelt. Faktiskt så pass bra att Lego själva uppdaterade den till 2007-års Cityutgåvor i form av 7790.
2013 års modell har förstås mer gemensamt med den från 2007 än med min från 1985. Den har dock fått ett nytt färgschema – och bortsett från den snurrande trumman bak på bilen är det inte mycket som är sig likt om vi jämför sju olympiader tillbaka i tiden.

2013 års modell
2013 års modell

Medan standarden förr var fyra ”studs” i bredd är det sen ett antal år sex som gäller. Och det ger förstås ett betydligt bastantare och rejälare intryck – och plats för långt fler finesser. Men trots att man närapå kan vända ut och in på årets modell så finns det faktiskt en funktion som vår 28 år gamle lekkamrat har men som vår nykomling saknar!
Just det.
1985′an kan man böja på mitten i sidled, vilket förstås hjälper den att göra kaxiga U-svängar när den GPS som inte ens var uppfunnen då uppmanar till det. Årets version kan man å andra sidan vika ut på en massa andra sätt.

1985 kunde man böja den på mitten, 2013 får man med en skottkärra...
1985 kunde man böja den på mitten, 2013 får man med en skottkärra…

Jag gillar skarpt att man kan vika fram förarhytten och att det under den finns något lite motorliknande att pilla med för den lille mekanikern. Man kan dessutom vända den snurrande cementblandartrumman uppåt för att vrida runt rejält bland cementen.
Och sen finns det förstås en funktion till som förhöjer hela leken något alldeles enormt.
Det går helt enkelt att skruva, skruva, skruva och skruva på trumman så att de runda 1×1 plattorna helt enkelt trillar ur blandaren och glider så fint på rampen bakom och ner på marken. Perfekt för killen med skottkärran att ta hand om och bygga väg, garageuppfart eller annat händigt.

Utvikningsbild...
Utvikningsbild…

1985 fick man med en minifigur. Min döptes till Kurre och var grym på backhoppning! Jag hade en lång period (kan ha varit två veckor, kändes som en evighet…) en egenhändigt ihopbyggd backhoppningsbacke i mitt pojkrum. Där arrangerades tävlingar som fick tysk-österrikiska backhopparveckan att framstå som en viskning – och Kurre med cementbilen var Lego Citys svar på Matti Nykänen (minus skandalerna!!)
2013 skickar med två minifigurer (ännu odöpta…) varav den ene basar över att köra bilen och den andre har fullt ansvar för en röd skottkärra. Precis som med allting annat i (Lego)världen har figurerna utvecklats en hel del på de 28 år som gått även om det är någon form av arbetsbyxor och den klassiska röda bygghjälmen som fortfarande gäller.
Den stora kvarstående frågan är dock om någon av bröderna Cement kan knäcka Kurre i backhoppning!!

Färdigblandat...
Färdigblandat…

Byggbiten gillar: Alla finesser och lekmöjligheter
Byggbiten saknar: Lite av den kantiga charmen från förr

Vill du också blanda cement, bygga vägar och hoppa backhoppning?!?
Klicka här.

Legokärlek!

Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick mitt första Lego. Men att döma av gamla fotografier i mina album bör jag väl ha varit i trakterna av fyra år. Det första större set som jag vet att jag hade har nummer 218. Tre röda brandbilar med sex brandmän. Det har alltid varit en liten sorg att jag inte tog bättre hand om det.

Jag har alltid försökt få min son att vara varsam om sitt Lego. Naturligtvis ska det lekas med och till och med gå sönder då och då. Men det finns en poäng med att försöka leta upp bitarna och bygga ihop det igen så snart det går. För Legobitar har en förmåga att försvinna, trampas på eller till och med gå sönder. Detta är en läxa jag försöker lära honom av något slags omsorg och kärlek – för att jag i min barndom inte alltid var så snäll mot och försiktig med mitt eget Lego.
Det var det som hände med set 218!

Många av bitarna till det här setet kom att lägga grunden till min Legosamling och finns därför kvar. Men de viktigaste bitarna för att någonsin kunna bygga ihop det har sedan länge gått sönder och slängts bort. Gubbarna, brandstegen, dragkroken är ett minne blott. Eller snarare rött.

Ända sedan jag kom ut ur mina dark ages för sisådär 7-8 år sedan har det funnits en tanke om att på ett eller annat sätt täppa till den där luckan i mitt Legoliv igen. Att återbörda set 218 till fadershuset. Eller mitt eget hus nu för tiden. Även om jag kanske skulle vara skyldig mina föräldrar att återbörda setet dit. Om de nu skulle vilja ha det.
Nåväl, ni fattar grejen.
Frågan var bara: Hur?

Alternativ ett vore naturligtvis att gå in på Bricklink och skaffa de saknade bitarna där. Alternativ två vore att gå in på samma ställe och försöka sig på att köpa setet i sin helhet någonstans ifrån. Med allt vad det skulle innebära i kostad…
Jag är dock en man som är bra på att kläcka idéer och starta upp projekt. Jag är inte alltid superbra på att fullfölja dem. Alltså har jag då och då sporadiskt kollat runt efter det här setet, men aldrig löpt linan ut.
Men så en dag!
Men så en dag!!
Men så en dag!!!

Plötsligt fanns det bara där på Tradera. Det såg ut att vara i helt okej skick på den bifogade bilden. En bit var visserligen i fel färg, men det var en platta som jag hade kvar från när det begav sig. Jag la till auktionen i minneslistan och väntade in den kväll då allt skulle avgöras. Satte till och med på larmet på mobilen för att inte missa den…
Jag satte ett kostnadstak för mig själv, ett tak som jag å andra sidan visste att jag skulle kunna rucka på om längtan efter tidernas nostalgitripp skulle bli för stor. Och minuterna flöt lika långsamt som en simmare som simmar motströms i sirap.

Tio minuter kvar… fem minuter… två minuter… en minut… dags att lägga bud… högst bud… någon lägger högre… jag kastar in ett till, som inte räcker… ytterligare ett, höjer rejält… och jag är högst… jag klickar F5 för att uppdatera… auktionen är över…

Jag var bara drygt halvvägs till det maxpris jag satt upp för mig själv, men det räckte! Jag gick runt som ett litet barn på julafton mest hela kvällen och somnade med ett lyckligt leende på läpparna. Sen började nästa väntan. På paketet från den förre ägaren. Efter lite krångel med DHL tog det nästan två veckor innan det kom fram till mig.
Sen började äntligen nostalgitripp de luxe!!

Ritningen… de gamla bitarna… bygget…

Jag önskar att jag kunde säga att jag byggde med vördnad och omsorg.
Jag önskar att jag kunde säga att jag tog det lugnt och minns tillbaka till min barndoms lek.
Det gjorde jag inte.
Jag ville ha det färdigt så fort det bara gick. Jag ville se resultatet, jag ville se set 218 livslevande framför mig.
Alltså var det ganska snart klart!

Vissa bitar var fel. Några av hjulen till exempel, stegen var en enhet för kort och snöret till kroken var rött istället för svart. Men i det stora hela var det precis vad jag längtat efter.
Nästa steg blir att köpa ett skåp med glasdörrar, skruva upp det på hedersplatsen ovanför TV:n och placera mitt köp där.
Set 218 är inte att leka med. Det är att minnas tillbaka till.
Det är kärlek i 274 Legobitar!

Minnen från igår…

- Vad ska vi göra, frågade den snart åttaårige.
- Bygga Lego, föreslog hans far.
- Bygga vad?
- Öhhh… en häst…
- Svårt…
- Förr fick man bygga sina hästar själv. Till den gula riddarborgen du vet…

Said and done… letade mig in på brickfactory och fick fram ritningen till den klassiska, den mytomspunna, den legendariska – gula riddarborgen! Set 375. 767 bitar ren och skär Legopoesi.
För att bygga hästar.

Jag byggde mig en svart.

Sprängskiss över en Legohäst modell äldre

Jag byggde mig en vit.
Sen urartade det.
Det blev en blå, en röd, en gul… en brun var på gång, men bitarna räckte inte till, så det fick bli en Pride-häst istället.

En liten häst balanserade…

Jag byggde en Pegasus, alltså en med vingar, och jag minns min barndoms lek med Lego.

Hästar flyger gärna i V-formation…

Själv hade jag aldrig den gula riddarborgen. Däremot hade min granne och tillika bäste kompis den. Och som vi lekte med den, igen och igen och igen. När man ser tillbaka på det idag känns det smått osannolikt att ett Legoset bestående av 767 bitar innehöll 14 (!!) minifigurer.
Ahh… ljuva barndom!

Men Magnus hade ju ytterligare ett av de där klassiska riddarseten – nämligen tornerspelet, set 383 – och i en barndom där Ivanhoe var det coolaste som fanns att se på TV (trots att han väljer fel tjej varteviga år…) så fanns det en romantisk bild av tornerspel och riddare.

Så jag letade mig in till den ritningen också.
Och byggde mig en häst till.

Nakenhästen till höger…

Med de nya hästarna som har kommit till, bland annat, Lord of the Rings-temat nu i sommar så kommer snart det som var den nya hästen när jag växte upp vara den gamla hästen.
Men det finns inget som slår en klossbyggd häst i skönhet, inte om man är född i mitten av 1970-talet och var ung i början av det magiska 80-talet.
Nostalgitripp de luxe en söndag i september!

Från 22 till 2127 bitar…

Eftersom Lars så vänligt bjöd upp för tio dagar sedan så ställer jag självklart upp och dansar och hoppas att Erik gör det samma när hans tid kommer framåt hösten. Idag fyller jag nämligen år, 36 till antalet, och sådana dagar är alltid dagar för eftertanke och tillbakablickar.

Jag har ofta funderat över vilket som var mitt allra första Legoset. Men trots idogt bläddrande i gamla fotoalbum så har jag inte lyckats utröna svaret. Det pendlar fortfarande mellan ett par olika. Jag vet dock med säkerhet att ett av de allra första som jag hade var det Fabuland-set som har nummer 121 på ena sidan kölen och 328 här i Europa. Musen heter Michael och han kör sin coola roadster. Jag vet inte vem jag fick det av, men jag vet att den där bilen och dess chaufför alltid hängde med och fortfarande står uppbyggd tillsammans med resten av mitt gamla lego.

Den förste filuren...

Ett annat av mina tidiga set var nummer 218, tre brandbilar och sex brandmän – från tiden innan dagens minifigurer. Det här setet kom sedan att bli grunden till min samling av löslego som jag byggt både det ena, det andra och det tredje av genom åren. Tyvärr finns det inte längre uppbyggt, men jag har mer än en gång den senaste tiden funderat på om jag inte skulle försöka mig på att köpa de förlorade bitarna för att återuppbygga det. Bara för minnenas skull, liksom.

För min närmast heliga uppfattning om Lego och officiella set har nämligen alltid varit denna:
Har man en gång köpt ett set så bygger man det enligt den medföljande ritningen och sen leker man med det – men om det går sönder så återställer man det alltid till ursprungligt skick.
För ett par år sedan plockade jag därför hem nio stycken välfyllda kartonger i olika storlekar från mina föräldrars förråd. I dessa nio kartonger fanns mitt barndoms lego uppbyggt och i det närmaste intakt. Dock luktade det förråd och seten plockades ner, bitarna tvättades med hjälp av tandborste och sattes åter ihop. Nu för tiden tillbringar de dagarna i Billyhyllor bakom glasdörrar och sprider barndomens minnen och drömmar omkring sig.

Till allra största delen består min samling av det som på den tiden kallades Town, alltså motsvarigheten till dagens City. Under sängen hemma i pojkrummet hade jag en stor platta på hjul där min Legostad – som jag kallade Lego City innan Lego själva gjort det uttrycket till sitt eget – alltid stod uppbyggd. Blev jag sugen på att leka drogs plattan ut och staden kom fram. När det var läggdags på kvällen sköts den tillbaka in under sängen igen. Praktiskt på alla sätt och vis.

1987 fyllde jag elva år och samma år kom setet 6522 Highway Patrol ut på marknaden. Och även om jag inte kan ta gift på att det var det allra sista så vet jag i alla fall att det var ett av de sista seten som jag fick. Det som förvånar mig är att jag alltså började gå in i mina ”dark ages” så tidigt som 1987. Men även om jag inte fick speciellt många fler nya set vet jag i alla fall med säkerhet att jag både byggde och lekte en hel del med Lego också efter detta.

Vintern 1988-89 tapetserades mitt pojkrum om och jag antar att det också var då som legostaden under sängen och rymdvärlden i bokhyllan fick masa på sig. De packades omsorgsfullt ner i kartonger och stod där – i ganska precis 20 år.

Hösten 2001 byggde jag om min hemsida, www.scholm.com, och ville ha något slags ikon på varje delsida. Efter en del funderande fram och tillbaka var lösningen lika självklar som enkel: Lego! Minifigurer som hoppade höjdhopp, sprang 100 meter eller spelade fotboll. Idéerna var storslagna, slutresultatet inte lika slående. Jag var helt enkelt för dålig på att bygga och fotografera. Men minifigurerna finns där fortfarande, på i stort sett varje undersida.

Det var också här som intresset för Lego långsamt började vakna till liv igen. Våren 2004, i upptakten mot OS i Aten, läste jag i Aftonbladets sportmagasin ”S” om hur någon i Tyskland byggt fotbollslaget Kaiserslauterns nybyggda hemmastadion i Lego.
Jag ville också bygga Lego igen och jag tröstade mig med att jag vid det här laget var tillräckligt gammal för att faktiskt själv ha barn som ville ha Lego. Alltså vågade jag mig på att smyga in i leksaksbutikerna och fram till Legohyllorna igen.
Det jag till slut kom att bygga var logotypen för OS i Aten. Jag lovade mig själv att jag skulle behålla den om jag vann och skänka bort den om jag inte gjorde det. Den hänger fortfarande på väggen här hemma.

I samma veva blev jag pappa till en son och jag kan väl erkänna att jag indoktrinerat honom med Lego ganska kraftigt redan från ett tidigt stadium. Samtidigt har jag själv utvecklats till en riktig AFOL. Jag följer bloggar, läser böcker, kolla byggtips, bloggar själv och köper och bygger Lego i en omfattning som jag nog inte ens gjorde i åtta-nio årsåldern.

Eftersom jag hade turen att vara i Malmö och hålla ett föredrag så sent som i förrgår gavs jag också chansen att ta tåget över bron och kolla in Lego Store i Köpenhamn. Självklart köpte jag ett par presenter till mig själv och igår fick jag chansen att färdigställa både operahuset i Sydney och det nya R2-D2-setet.

Michael Mouse’s roadster består av 22 bitar. R2-D2 av 2127.
Det är inte bara jag som växt mig större de senaste 36 åren.

Numera köper jag mitt födelsedagslego själv

Vuxna legoentusiaster talar ofta om den ”mörka perioden”. De hänvisar då till tiden från att de slutat bygga med Lego och fram till att de, som vuxna eller i sena tonåren, återvänt till hobbyn. Själv kan jag inte minnas att jag haft en sådan period. Även om jag kanske inte  alltid varit riktigt lika aktiv, har jag ändå hela tiden fortsatt att köpa och bygga Lego.

Legosamlingen jag hade ihop med mina bröder finns kvar hos min mamma för barnbarnen att bygga med. När släkten träffas är det förstås jag som bygger med alla barnen och det blir mycket nostalgi när jag rafsar bland mina kära gamla bitar. Efter att jag flyttat hemifrån började jag samla igen på egen hand och när jag blev pappa för snart 14 år sedan var det ganska mycket bitar för barnen att ta över.

Mina äldsta egna skapelser som fortfarande är intakta. (Från ca. 1996.)

Den samling med bitar som nu fyller ett rum i villakällaren är alltså min tredje, och startades med de då rykande färska Star Wars-set jag fick av kompisarna när jag fyllde 30. Man kan nog säga att det var efter att jag byggt ihop ”7130 Snowspeeder” och ”7140 X-wing Fighter” som Legoköpandet drog igång igen på allvar.

För mej handlar det alltså om ett stort intresse som följt mej genom livet. Alla som vill får vara med mej och bygga. Och eftersom de flesta bara bygger en kort tid i livet har jag på så sätt fått följa många byggare från att de slutat stoppa bitarna i munnen till att de själva tyckt att det varit dags att skaffa sig ”vuxnare” intressen. Den senaste i raden är min frus systerson, en engagerad legofantast som fyllde 6 igår (grattis bygg-kompis!). Det är alltid roligt att få ge bort Lego i present och ofta får andra berätta för mej vid vilken ålder barn brukar börjar önska sig något annat.

Skotte, gitarrist, nörd och djungelsnubbe.

Idag är det den 15:e maj och det är min födelsedag. Traditionellt är detta alltså en dag då jag fått hjälp att utöka samlingen. Nu såhär en bit över 40, med alldeles för många bitar, och barn som själva är på väg ur legoåldern, kan jag inte längre räkna med den hjälpen.

Lösningen är förstås att handla själv. Det behöver inte vara mycket, men något får det bli så det inte känns allt för konstigt tomt. Årets skörd blev boken ”LEGO Star Wars bildlexikon” och fyra ”collectable minifigs” jag köpte för pengar jag fått från min mor.

Bildlexikon med "Luke Skywalker" som samlarfigur.

Inte mycket att bygga ihop precis, men Lego är alltid Lego och uppiggande i både små och stora doser. Jag har andra mer avancerade byggen på gång så troligen kommer jag ägna åtminstone en liten del av dagen till legobyggande. Som så många födelsedagar förut.

/Lars.

I backspegeln: Castle Guard (6035)

Namn: 6035 Castle Guard
Tema: Castle
Bitar: 52
Minifigurer: 2
År: 1985

Castle Guard är ett klassiskt riddarset från 1985 som får oss gamla borgdiggare att kippa efter andan. Den helsvarta riddaren, den vaksamma vakten och det tuffa tältet gör det till ett kanonset!

6035 Castle Guard - ett prima Black Falconsset!

Riddarlego är ett tema som kommit och gått i flera inkarnationer allt sedan den klassiska gula borgen släpptes 1978. Sex år senare introducerades Black Falcons för första gången. Då var det dags för två nya riddarborgar och den här gången valde man att göra dem i grått. De gamla kronriddarna från den första borgen fick stiga åt sidan för två nya fraktioner, dels de goda Lion Knights och dels de svarta fågelriddarna. Detta var också de första borgarna med de nya hästarna som hängt med så länge (28 år för att vara exakt – nu till sommaren kommer den nya hästen som bland annat kan stegra sig).

Vid den här tiden började mitt legointresse avvecklas till förmån för andra intressen som t.ex. datorer, fiske och musik. 1984 anses fortfarande som ett av musikhistoriens bästa år någonsin och Commodore 64 var vid den tiden den hetaste elektronikpryl man kunde äga så jag må vara ursäktad. Det fanns helt enkelt inte lika mycket tid för Lego längre och klossarna började föra en alltmer tynande tillvaro. Alltså missade jag det här setet när det släpptes men tack vare internet var det lätt att komma över en si sådär 25 år senare!

Men det var inte bara kanonmusik och roliga datorspel som producerades från mitten av 80-talet och framåt – riddarlegot utvecklades i rask takt och det släpptes massvis med högkvalitativa set. Bland fraktionerna kom förutom Black Falcons och Lion Knights även Forestmen, Wolfpack Renegades och Black Knights för att nämna några.

Setet består av tält, riddare och vakt.

Castle Guard är ett trevligt litet set från 1985 och perfekt som komplement till riddarborgen som började säljas året innan. Tältet kan med fördel placeras i anslutning till borgen och man får dessutom utöka vaktstyrkan med en extra soldat. Han har visserligen ett rött ”skärp” till skillnad från de flesta andra Black Falcons som har helsvarta ben men de flesta har ändå några svarta benpar skramlandes i legolådan. Huvudpersonen i setet är en helsvart riddare till häst som är klart tuffare än övriga fågelriddare som ofta har blåa inslag.

Om jag inte räknat fel får jag det till att elva Black Falconsset släpptes mellan 1984 och 1992. Dessutom dök de svarta fågelriddarna upp som motståndare i ytterligare några set och så sent som 2012 gjorde en Black Falconriddare comeback i mastodontsetet Final Joust – det nuvarande riddartemat Kingdoms requiem.

Innovativ design? Mja, kanske 1985...?!

Trots att det här setet är drygt 25 år gammalt är det hyfsat enkelt att hitta på internet till en överkomlig slant. Jag funderar faktiskt på att skaffa ett till för det är både prisvärt och trevligt att ha i legohyllan…

Stormtroopern genom åren

Jag tillhör den generation som växte upp med de första Star Wars-filmerna. Intresset vaknade ordentligt i samband med att Rymdimperiet slår tillbaka visades på biograferna runt om i landet. En stor del av dagarna upptogs av de numera klassiska actionfigurerna från Kenner… Och så Lego förstås! På den tiden var temat Classic Space det närmaste Lego kom Star Wars men ärligt talat var det ljusår ifrån, eller Parsecs som Han Solo skulle ha sagt.

Där dagens barn har det väl förspänt med en bred rollbesättning från Star Wars-filmerna skramlandes i legolådorna var vi tvungna att hålla till godo med det vi hade. Rebellerna fick hemmagjorda mantlar och västar av tunn filt som gav dem ett någorlunda ruffigt utseende men mest nöjda var vi med imperiets skräck – stormtroopern. Min kompis Ragge och jag kunde mönstra 7-8 av dessa ondingar som gjorde livet surt för våra rebeller. De är måhända inte så skräckinjagande idag men runt 1980 var de riktigt coola!

En förhistorisk stormtrooper

När LEGO fick licensen för Star Wars 1999 återupptäckte jag charmen med de danska klossarna och köpte ett par av de nya seten. Två år senare inhandlade jag TIE Fightern och fick då min första Stormtrooper. Sedan dess har figuren kommit och gått i flera liknande skepnader men med flera små skillnader. En version har till och med tryck på benen och vad jag kan förstå är den eftertraktad bland samlare eftersom den endast förekom i ett set – det smått ikoniska Imperial Inspection från 2005. Bilden nedanför visar fem stormtroopers uppställda i kronologisk ordning.

Det var nummer tre som gjorde det konstapeln, jag är helt säker...
...och med hjälmarna av!

LEGO har inte direkt strösslat med Imperiets kanonmat de senaste åren så om man vill samla på sig ett dussin Stormtroopers blir det dyrt. Den senaste möjligheten att köpa på sig dem i mängd var med setet Imperial Dropship som landade på hyllorna under 2008. Det var ett litet set men mycket prisvärt då det innehöll inte mindre än tre av de vita soldaterna plus en svart dito (vad man nu skulle ha den till – svarta stormtroopers finns åtminstone inte i George Lucas filmer). Om man inte är purist och samtidigt är utrustad med en bit fantasi kan den förstås dubblera som TIE-pilot. Man ser ju trots allt inte så bra igenom de mörka cockpitglasen på dessa skepp.

Det har också kommit tre varianter av sandtroopern – stormtroopers med utrustning anpassad för ökenklimat. Två av modellerna har så kallade rebreathers på ryggen för att underlätta andningen. Det unika med dessa figurer är att de endast finns i ett set var – den högra som är årets modell är läskigt snygg med smutsigt tryck på hjälm, torso och ben. Stefan har kollat närmare på det setet här.

Tre varianter av Tatooinebaserade sandtroopers
Vääänsterrr om!

Dagens ungar skulle garva läppen av sig om de fick se vår gamla stormtrooper men för mig och Ragge var dessa galaxens ballaste bad boys!

Det har hänt en del på 32 år

Då och nu: Ambulans (6680 vs 4431)

Namn: 6680 Ambulans / 4431 Ambulans
Tema: Town / City
Bitar: 63 / 199
Minifigurer: 2 / 3
År: 1981 / 2012

Det finns förmodligen få saker som är så efterfrågade när det kommer till City-set som en ny ambulans. Medan både brandbilar och –stationer och polisstationer och -bilar har kommit i parti och minut de senaste åren har det varit snålare med sjukhus och ambulanser. Vi kan naturligtvis se det som ett gott tecken – att det helt enkelt inte sker några olyckor i Lego City. Men om nu olyckan skulle vara framme är det skönt med en ny ambulans. Och vad passar i så fall bättre än att jämföra den med en föregångare.
Jajamensan, ni har rätt, det är dags att dra på sig lösskägget och välkomna Christer Glenning igen.

Efter att ha rotat i gömmorna i flera sekunder drar vi fram Ambulans 6680 ur skjortärmen. Den kom redan 1981 och har alltså mer än 30 år på nacken vid det här laget. På den tiden krävdes det blott 63 bitar för att bygga en funktionsduglig och lekvänlig ambulans som med sina två vitklädda minifigurer hjälpte människor i nöd i den legostad jag hade uppbyggd på en utdragbar skiva under sängen i pojkrummet.

I och med sin danska härstamning är det logiskt att hälften är röda och hälften är vita...

Trettioett år senare har jag inte längre vare sig pojkrum eller en utdragbar skiva under min säng. Däremot har jag fortfarande en legostad uppbyggd hemma och denna stad har just begåvats med två rödklädda ambulanssjukvårdare och en ny, fräsch ambulans byggd av 199 bitar. Längre, bredare, större och med mer finesser.

Det är inte bara jag som växt till mig på 31 år, det har också ambulansen gjort...

En annan sak som skiljer de två modellerna åt är, förstås, kringbyggena. År 1981 hade vi en ambulans, två sjukvårdare och en bår och det var det. År 2012 har vi förutom detta en cyklist (läs: Patient), två väskor till sjukvårdsteamet och ett litet gathörn med stoppljus, soptunna och brandpost.
När jag ser tillbaka på min barndoms Lego och jämför det med dagens byggen är det i mångt och mycket just de här sakerna som skiljer saker och ting åt. Det har blivit så oändligt mycket mer av den här varan och jag vet inte alltid om jag ser det som bra eller som dåligt. För samtidigt som det naturligtvis höjer lekvärdet att ha både en cyklist och ett stoppljus i staden så finns risken att någon av alla dessa småpryttlar försvinner på vägen – och plötsligt är ens set inte längre komplett. Kanske i mångt och mycket ett i-landsproblem, det är jag den förste att erkänna, men alla som någonsin trampat på en legobit vet var jag vill komma.

Förr nöjde vi oss gott med det här...
...men idag får vi allt det här när vi köper en ambulans.

Dessutom kanske man kan tycka lite synd om den medsände cyklisten som riskerar att jagas in i döden av ambulanspersonalen. Någon annan självklar måltavla för sitt yrke har de ju inte, så det är i alla fall tur att han har hjälm på huvudet…

- Bara för att man är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter en...
- Fullträff, igen!! In med dig bara...

Årets nya ambulans är ett kul bygge och den har ett stort lekvärde. Det är lätt att öppna både taket och bakluckan för att sätta sjuksystern på plats och skjutsa in båren – och det är gott om plats för alla tre minifigurerna.
Ska jag ta upp något negativt så stavas det klistermärken. Om jag räknar rätt i hastigheten får jag det till tio olika dekaler som ska klistras på både här och där på bilen. Naturligtvis gör detta att en vanlig röd och vit skåpbil snabbt och elegant förvandlas till en ambulans, men samtidigt vore det snyggare med tryck direkt på bitarna. I alla fall på en del av dem.

Ska vi avslutningsvis dra på oss Glenning-skägget igen så kan vi konstatera att det här är en rejäl och snygg ambulans. Precis var Lego City länge suktat efter och behövt. Den är både rymlig och säker och utrustad med allt från ABS-bromsar till antispinn- och antisladdsystem – vilket naturligtvis ändå inte hindrar den från att ramma en cyklist då och då.
Lego City anno 2012 är och förblir en hit!

Byggbiten gillar: Att Lego City får en ny ambulans
Byggbiten önskar: Tryck på bitarna istället för dessa eviga dekaler

Vill du ha dig en egen ambulans, klicka här

Plötsligt händer det…

Ibland inträffar händelser som gör att gamla cirklar sluts, att man kan lägga något bakom sig och slutligen gå vidare. I julas hände det mig.

Jag har varit i mina svärföräldrars källare så många gånger att jag har tappat räkningen för länge sedan. I julas var det dags igen, den här gången för att hämta upp en famn leksaker till mina barn. Det finns gott om leksaker därnere och nästan allting är i fint skick, mycket av grejorna verkar knappt ha använts alls. Jag visste att det fanns Lego eftersom det dykt upp bitar med jämna mellanrum men de hade till skillnad från allt det andra oftast varit väl använda och slitna. Inte så konstigt att jag blev rejält förvånad när jag gjorde några prima fynd i en av garderoberna, kompletta i sina originalförpackningar…!

Set 6930 i nyskick!

I början av 80-talet hade jag en del av det som på legolingo kallas för Classic Space, men det var mest mindre set. Trots detta gav LEGO:s tidiga rymdålder mig många och långa lekstunder och när vi samlade ihop alla modeller i kompisskaran blev det en hel del att leka med. Men LEGO släppte många modeller i sitt framgångsrika rymdtema och det var flera set vi aldrig såg förutom i katalogen.

Fyndet från källaren var ett av de set jag önskade mig mest men aldrig fick. Och tänk, där hade det legat i källaren undanstoppat i sin låda varsamt skyddat från tidens tand. Trots att det hade ca 30 år på nacken var bitarna i skinande nyskick, helt utan repor och missfärgningar. Set 6930 Space supply station var inte heller det enda legofyndet i källaren men övriga set sparar jag till nästa besök hos svärföräldrarna…

Det blev en liten högtidsstund att efter tre decenniers väntan äntligen få bygga setet och känna att en liten, liten bit från min barndom slutligen föll på plats.