Ett år med Lego – II

En morgon strax före jul hade jag ställt in hela min kropp på att tillbringa mest hela förmiddagen i sängen – när det förstås knackade på dörren. Snabb som katten Sixten hoppade jag ur sängen och i ett par byxor och en ganska urtvättad t-shirt och öppnade dörren. In i huset vällde journalister och fotograf från Nya Wermlands-Tidningen för att göra reportage om mitt Legointresse.

Det var ju inte så att det bara dök upp från ingenstans, förstås. Vi hade avtalat tid och jag hade noterat denna tid i min kalender och sen lyckats glömma bort den medan jag sov. Till mitt försvar var de dock nästan en halvtimme sena, till deras försvar hade de uppfattat fel nummer på mitt hus. Men in kom de, reportage blev det och snygg t-shirt har jag på mig. Eller.
Och så här blev det på nätet.

Foto: Sanna Emanuelsson / NWT
Foto: Sanna Emanuelsson / NWT

Själv är jag fortfarande lite fascinerad över att människor fascineras över att en vuxen människa gillar Lego. Något slags hobby måste ju vara okej att ha, kan jag känna. Somliga älskar att fiska, andra löser korsord, någon skriver dikter, målar tavlor, mekar med bilar, etc, etc, etc. Så nog måste Lego vara okej det med.
Jag hade en idog följare på Twitter ett tag som varje gång jag la upp något Legorelaterat kände sig tvungen att 1) håna mig för detta mitt intresse och 2) tala om för mig hur mycket han hatade Lego. Exakt varför han i så fall kände ett behov av att ens följa mig på Twitter känns än idag väldigt oklart. Men det säger väl en hel del om samhället av idag, istället för att låta människor vara i fred och göra det de gillar så måste man häckla dem för det istället för att bara sköta sitt eget.

Nåväl, att jag gillar Lego är ju knappast någon statshemlighet direkt och jag lär ju fortsätta göra det oavsett om andra inte gillar det eller inte.

Foto: Sanna Emanuelsson / NWT
Foto: Sanna Emanuelsson / NWT

Kommentarer stängda.