Taggad: Betraktelser

Ett år med Lego – XIV

Att det var bättre förr vet vi alla. Men att också nostalgin var bättre förr kanske det inte är många som vet. Däremot är jag fullt övertygad om att en dos Legonostalgi aldrig någonsin kan bli fel. Så vi kör väl på det då.

När jag var nästan fem år gammal styrde familjen Holm, tillsammans med en massa andra människor, kosan till Danmark, Billund och Legoland. Det var mitt första besök i detta paradis och jag har varit tillbaka fyra gånger sedan dess – men det börjar verkligen bli dags för en tur tillbaka snart nu.
Och om jag inte minns alldeles fel så fick jag med mig set nummer 379 hem från den danska utflykten, nämligen det här:

Min alldeles egna busstation!!
Min alldeles egna busstation!!

1 bottenplatta
4 minifigurer
172 bitar
Och en jäkla massa lek.
Den gamla klassiska busstationen, helt enkelt.

Och när jag nu plockar fram den ur den hylla där den står och avnjuter sin pensionärstillvaro kan jag konstatera att blott tre saker saknas.
- En svart 1×2 tile för den ene av resenärerna att hålla i handen. Å andra sidan lätt avhjälpt genom att plocka en från mina egna samlingar.
- Skylten med Bus Stop på. Lite svårare att avhjälpa, men går garanterat med hjälp av Bricklink.
- Klistermärket längst fram på bussen, med texten 25 Legoland på. Svårare, för att inte säga närmast omöjligt, att lösa om jag vill vara något så när Lego legal här och inte printa ut en egen.
Men det är inte så illa för ett set med 36 år på nacken. Ja, egentligen 38 år, det kom redan 1979, men Legoset hade betydligt längre brinntid på den tiden än vad de har just nu, den här fanns kvar i sortimentet ytterligare ett år så vitt jag har förstått det.

Klockan är åtta...
Klockan är åtta…

Det finns, förstås, ett par detaljer att bara älska i det här setet. Klockan på taket till biljettkontoret som för alltid frusit fast på 08:00 (bild ovan) på morgonen, precis den tid då buss 25 enligt tidtabellen (bild nedan) ska avgå mot Legoland.
Men… och det här insåg jag i samma stund som jag skrev den här texten:
Om vi tittar på den officiella bilden, som föreställer kartongen som setet kom i, högst upp i det här blogginlägget så visar den klockan på 10:30!!
Halv elva avgår dock inga bussar alls enligt den utförliga tidtabellen – men, vilket är intressant, halv elva är det exakta klockslaget mellan de två första 25:ans dagliga avgångar: 08:00 och 13:00.

...och det är dags för buss 25 att avgå!!
…och det är dags för buss 25 att avgå!!

Och när jag sedan brottar mig in på Brickfactory för att titta till originalritningen så visar det sig att klockan är 10:30 på omslaget till ritningen – men 08:00 i den!!
Så nu är frågan om set 379 finns med klisterdekal som visar på 10:30 också eller om det bara är kartongen som har det trycket?
För säga vad man vill om världsläget 1979, men så mycket Photoshop ägnade man sig väl ändå inte åt när man fotograferade bilder i allmänhet och Lego i synnerhet.
Jag kommer inte kunna sova utan att ha löst det här mysteriet…

Här är klockan 10.30...
Här är klockan 10.30…
...men här är klockan minsann 08:00 igen!!!
…men här är klockan minsann 08:00 igen!!!

Har ni orkat läsa så här långt så måste ni alltså förstå att det här inlägget inte alls skulle handlat om det här. Det skulle blivit något slags nostalgisk hyllning till ett av min barndoms favoritset, jag skulle gått tillbaka i barndom och berättat om min gamla Legostad (känd som Lego City innan begreppet ens var uppfunnet hos Lego själva…) som jag hade på en utdragbar skiva under sängen, jag skulle berättat om bussturer och byggen och hela köret.
Men nu har jag istället helt snöat in på den där klockan. Så det nostalgiska infallet får komma i ett helt annat inlägg någon annan gång, jag kom liksom av mig lite nu…

...klart för avgång, oavsett klockslag!
…klart för avgång, oavsett klockslag!

Nåväl… busstationen har jag lekt ihjäl mig med, kanske därför klisterdekalen fram på bussen havererat med tiden, och även om det kanske inte är det häftigaste av Legoset hade det alltid en självklar plats i min Legostad precis som busstationer alltid har i alla städer med självaktning.
Så någonstans känns det väl rätt bra att Lego just i år för allra första gången sedan 1979 kommer att ge ut ett set med just namnet Bus Station. Det kommer, av bilden nedan att döma, inte att vara så mycket station som det är buss och det verkar inte finnas någon klocka som någon kan gå igång på om 35 år, men bussen är fin och jag är helt säker på att det kommer ge lekglädje och nöje åt en väldig massa barn runt om i världen – och det är väl vackert så.

2017-versionen av busstation!
2017-versionen av busstation!

Men det var ju det där med klockan…

Ett år med Lego – XIII

På nästan hela jordklotet, ungefär sju länder, vet man att ishockey är en av världens största idrotter. Och nu när det faktiskt äntligen dragit ihop sig till slutspel i det som kallas SHL men som vi gamla gubbar benämner Elitserien kan det ju vara lite på sin plats att prata hockey här på bloggen.

För över ett år sedan började jag nämligen skissa i LDD på en hockeyrink i något slags microskala. Tanken var väl egentligen att se hur liten jag kunde bygga den och ändå få med linjer av olika färger, målburar, tekningscirklar och sånt där. Sen blev den liggande i datorn medan vinter blev både vår, sommar, höst och vinter igen. Men så för ett par veckor sedan fick jag tummen ur och byggde upp den IRL som man säger.
Ja, efter att jag köpt till ett par saknade bitar på Bricklink först. Förstås.
Smått chockad över min egen genialitet, nåja, fick jag dessutom ihop den i verklig plast. Det som däremot stör mig lite och som är typ omöjligt att göra något åt med de bitar som finns att tillgå idag är att tekningspunkterna i cirklarna inte ligger exakt i mitten. Men lite får man offra för konsten när man går lös i Legolådan.
Så nu återstår bara att kasta ihop läktare och bygga en riktig hall som ser ut som någon i närheten och sen göra sig en hacka på att sälja den till någon trogen supporter. Eller nåt.

H-O-C-K-E-Y...
H-O-C-K-E-Y…

Lego själva har ju också en kort, och ganska misslyckad, kärlekshistoria med ishockey. Kanske kan bero på sportens storlek i ett internationellt perspektiv i och för sig. Men för ett par år sedan begåvades vi alla fall med en samlarfigur…

Hockeyhjälte från 2011
Hockeyhjälte från 2011

…och åren 2003 och 2004, medan en annan befann sig mitt i sina dark ages så flörtades det dessutom hej vilt med NHL.
Tyvärr var många av seten mer eller mindre väldigt konstiga och det blev ingen direkt succé. Över huvud taget är det väl så, rent historiskt sett, att Lego och sport inte varit någon helt lyckad kombination – något som undertecknad förstås tycker är lite trist eftersom jag mer än gärna skulle se en och annan gammal olympisk arena som officiellt Architecture-set hemma i hyllan.
Men det är väl inte värre än att man får bygga dem själv istället, misstänker jag.

NHL-Lego anno 2004
NHL-Lego anno 2004

Ett år med Lego – XI

Det har ju hänt att jag då och då rapporterat från mina resor runt om i vida världen. Och eftersom det är ett tag sedan så är det verkligen på tiden att jag gör det igen. Så här kommer en kort rapport från en stad som varit huvudstad i fler länder än vad många människor någonsin besökt – för de har faktiskt Lego också här.

Just denna helg arrangeras inomhus-EM i friidrott i den serbiska huvudstaden Belgrad och även om den inte, likt sin tjeckiska motsvarighet, är utrustad med ett Legomuseum så möttes jag av reliker från förr också här.
Eftersom vädret i skrivande stund är bra nog för att köra inne-EM utomhus så tog jag en promenad från tävlingshallen till hotellet efter förmiddagens tävlingspass och på vägen sprang jag rakt in i Toy Land och även om den verkade ha sett sina allra bästa dagar redan långt innan Tito la näsan i vädret så vågade jag mig in.

Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse...
Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse…

Väl inne sökte jag mig likt en målsökande missil från Reagans Star Wars-program fram till Legohyllan – och den var ärligt talat inte mycket att skriva hem om. Jag hade ett kort ögonblick närt en from förhoppning om att en så gammal och till ytan sliten butik skulle kunna erbjuda ett par godsaker, men icke sa Novak (Djokovic). Istället fanns det bara i stort sett helt nya set, så som DC Super Hero Girls och sånt. Men märkligt nog också ett par Architecture och när jag såg det nya Sydney-setet så kunde jag bara inte hålla fingrarna i styr – ty Sydney är en stad som jag minns med mycket glädje, trots en osannolikt bitter fjärdeplats i mitt första OS.
Men det säger ändå en del om just den stadens kvalitéer.
Och efter att ha väntat på min tur i kassan marginellt kortare tid än det tar att åka Vasaloppet, trots att jag var den enda kunden i butiken eller kanske just därför, så betalade jag de dinarer som krävdes och gick sen ut i solskenet igen.

Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad...
Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad…

Fast nej, det gjorde jag ju inte. För när jag klev ut ur själva butiken så såg jag det jag missat på vägen in i den. För i foajén, där det fanns ett litet café som jag inte var modig nog att beställa något från, stod en gammal Lego System-monter med stämpeln ”Novo” på. Novo betyder ny på serbiska och det var i det här sammanhanget en sanning med ofattbara mängder modifikation.

En gammal klassisk monter
En gammal klassisk monter

För en närmare titt på seten som fanns där inne i montern visade att de härstammade från samma år som jag slog igenom internationellt som höjdhoppare – alltså 1998.
Och eftersom det nu är åtta och ett halvt år sedan jag la av så måste det vara ett par år sedan.

The Temple of Anubis från det glada 90-talet
The Temple of Anubis från det glada 90-talet

Alltså blev jag kvar vid den där montern en stund och tog ett par bilder medan stöket och böket pågick någon helt annan stans i Belgrad eftersom jag var helt ensam och övergiven.
Sen gick jag i alla fall ut i solskenet igen och kände mig nöjd och glad med mitt köp och att ha sponsrat den lokala handeln lite extra.

Ett hemlighetsfullt berg...
Ett hemlighetsfullt berg…

Det här är för övrigt ungefär första gången jag besöker just Belgrad – jag har varit på flygplatsen vid två tillfällen och av olika orsaker tidigare – så därför tänkte jag till lite innan jag åkte hit:
Vad vet jag egentligen om Belgrad?
Jo, jag vet att det är ett av delsvaren på världens kanske bästa På spåret-fråga: Genom vilka fyra europeiska huvudstäder flyter floden Donau?
Och jag vet att de har ett fotbollslag som heter Röda Stjärnan här, och just denna eftermiddag spelar de derby mot Partizan Belgrad dessutom – men frågan är om jag vågar mig på att gå dit. Det kan tydligen gå rätt hett till i de där drabbningarna påstås det…
Nåväl, en röd stjärna i Lego fick det i alla fall bli byggt hemma innan jag åkte hit.

Röda Stjärnan
Röda Stjärnan

Så om ni också skulle råka ha vägarna förbi Belgrad av en eller annan anledning och då hamnar på den sida av älven (floden Sava…) som inte är centrum och i närheten av Kombank Arena – då kan ni nästan känna doften av Toy Land:

Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken...
Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken…

Ett år med Lego – X

Jag förmodar att ingen som är född på 1980-talet eller senare skulle hålla med mig, men det gör ju inte att jag har fel för det. För så här är det: Världens bästa dataspel är Tetris. Punkt och slut. End of discussion.

För hur man än vrider och vänder på det så är Tetris helt genialt i all sin enkelhet. Det tar väl ungefär fem sekunder att fatta hur det går till och man kan spela det på olika sätt i all evinnerlighet. Och det har jag väl typ gjort.
Vi på Byggbiten har ju tidigare berättat att vi inte alltid är först med det allra senaste, så när jag skaffade mig ett GameBoy Color så sent som 1999 var det väl så pass sent att alla andra redan gått vidare till andra typer av spel. Men eftersom jag kände han som sålde konsolen till mig så kastade han med Tetris helt gratis till den. Och det finns väl inget spel jag spelat mer på den, trots Super Mario, golf, tennis, friidrottsspel och andra roligheter.

Så Tetris tröttnar man aldrig på – 100 000 poäng och man får raketen att lyfta och drar man sig över 200 000 får man en rymdfärja. Själv har jag presterat lite drygt 360 000 i Tetris på min gamla GameBoy Color.
Detta dock utan att få höra Kalinka medan jag spelar efter en liten incident med en halvårsgammal son som en gång dreglade rakt in i högtalaren på den. Å andra sidan kom samma son drygt tio år senare med förslaget att man nog kan stoppa i ett par hörlurar i uttaget anpassat för dessa – och vips så fick man ljud igen. Skönt när barnen ser till att ordna upp det de ställt till med.

Nåväl, nog om detta.
För nog finns det få saker som passar så fantastiskt bra att bygga i Lego som just Tetris. Dock ger en googling vid handen att det tycks vara ett relativt sällsynt tema för MOC:s. Något jag således kände mig svårt tvingad att ändra på. Så jag tog en basplatta på 48×48 studs och började skapa min egen version av det klassiska spelet, inte som någon direkt kopia, även om jag försökt få färgerna något så när rätt på de olika byggstenarna, utan mer som en hyllning.
Så det blev så här när alla bitar fallit på plats.

Så skönt när den där långa kommer...
Så skönt när den där långa kommer…

Ett år med Lego – IX

Här om året snottade jag ju ihop en fotbollsplan som kanske inte direkt nådde internationell ryktbarhet, men som jag i alla fall var nöjd med och som kopierades av andra – och det är väl ett bevis om något på att man lyckats. Sen har jag totat ihop lite friidrottsbanor och annat skoj i större och mindre skala. Och för ett par dagar sedan spelade jag Wii ihop med min son.

För det mesta spelar vi Mario Kart eller möjligen bowling på Wii, men den här gången gav vi oss i kast med en tennismatch och någonstans långt bak i skallen började en gammal idé om en liten snottad tennisplan i Lego vakna igen.
Snottad, tänker kanske ni nu? Jo, det är den försvenskade varianten av SNOT för Studs Not On Top, alltså där man inte ser några knoppar alls på Legobitarna man bygger med, antingen genom ett överflöd av tiles eller att man helt enkelt lägger bitarna på kant.
Men nog om Legotekniska termer. En tennisplan blev det och eftersom Wimbledon (tävlingen alltså, även om jag gillar filmen också…) alltid legat mig varmt om hjärtat så fick det bli en gräsplan. Gräs är ju ett snabbt underlag och somliga tennisspelare har ju, genom åren, haft en märklig förkärlek för både gräs och vita linjer.
En sann tennisexpert kan säkert klaga på måtten på planen som sådan, och det skulle jag också göra om jag orkade, men å andra sidan är det svårt att göra den skalenlig om linjerna ska synas. Man fattar vad det är i alla fall. Så nu saknas väl bara att bygga tre banor till för att skapa en Grand Slam.

"I say, anyone for tennis?"
”I say, anyone for tennis?”

Och apropå Grand Slam så fanns det ju faktiskt en tid när svenskar vann sådana, en del till och med i ohemul mängd mest hela tiden. Så jag byggde den här för ett par år sedan och eftersom den gav sjukt snålt med likes på både Facebook, Instagram och Twitter så delar jag den här också – av den enkla anledningen att jag är väldigt nöjd med den.

Game, set and match Borg!
Game, set and match Borg!

Och när vi ändå är inne på temat tennis så har ju faktiskt Lego gett oss inte mindre än både en, två och tre tennisspelande minifigurer genom åren. Redan i serie 3 dök den första upp, en tjej i moderiktig kjol och med vitt racket:

En liten...
En liten…

Serie 7 gav oss sedan en mixed partner till henne med pannband och härligt ostyrigt hår. Och blått racket.

...två små...
…två små…

Och medan det vankades OS i London 2012 fick en av nio Team GB-figurer också spela tennis, kanske starkt inspirerade av britternas egen superstjärna Andy Murray – även om den här gentlemannen kanske mer påminner om gamle Fred Perry.

...tre små tennisspelare!
…tre små tennisspelare!

Så den som känner för att bygga en riktigt rejäl tennis-MOC framöver behöver i alla fall inte vara minifigurlös, det här var i alla fall mitt bidrag till lite tennisinspiration.

Ett år med Lego – VIII

Jag gjorde ju en Legointervju med en av Värmlands, än så länge, två lokaltidningar för ett tag sedan. Vill ni mot all förmodan läsa mer om det så klicka här, annars kan ni fortsätta läsa det här inlägget istället. En sak som då kom upp, men aldrig skrevs om i artikeln var: Specialbitar!! Alltså tar jag mig an det ämnet idag.

Jag har funderat över det där av och till sedan dess, sen dök ordet upp i en kommentar på en Instagrambild jag la upp här om dagen och sen hittade jag till och med en kort tråd om det hos Swebrick. Så jag tänkte göra något slags grävande fundering.
Till att börja med: Vad är en specialbit?

Inga specialbitar här inte...
Inga specialbitar här inte…

Allt som inte är en brick, plate, tile eller slope, föreslås det i ovan nämnda Swebricktråd.
Bitar som bara tillverkats till ett eller ett par set, föreslår någon annan.
Någon konsensus lär vara svår att nå i frågan, det är då ett som är säkert. Men för mig skulle det väl möjligen kunna definieras som:
En bit som bara går att använda till en enda sak, nämligen det som den var ämnad för i det set där den förekom.
Å andra sidan spricker ju den definitionen direkt eftersom AFOL:s runt om i världen är mästerliga på att använda just konstiga bitar på de mest häpnadsväckande sätt.
Lego hade ju några tuffa år där i början av 00-talet när saker och ting höll på att gå käpprätt åt den danska skogen. En orsak till detta, och det är väl det som lever kvar i mångas medvetande fortfarande, var de många stora och klumpiga bitarna som användes. Och en hel del oerhört märkliga satsningar på konstiga spel och set, det ska tilläggas.

Kanske inte Legos stoltaste stund...
Kanske inte Legos stoltaste stund…

Ägnar man en stund åt att bläddra igenom gamla Legoset från millennieskiftet – brickset är ett bra ställe för detta – så inser man ganska snart varför det höll på att gå som det gick. Och det berodde nog inte huvudsakligen på ”specialbitar”.
Huvudskälet till att Lego ens överlevde som företag var i grund och botten Star Wars och Harry Potter. För även om dåtidens Star Wars-set inte är i närheten av dagens så har det alltid funnits en enorm kärlek till George Lucas gamla rymdsagor. Trots Jar-Jar Binks.
Men sen tog så koncernen tag i sig själva och insåg vad som höll på att hända och vad som måste göras: En återgång till kärnverksamheten. Sluta göra dåliga dataspel, sluta driva nöjesfält, gör Legoset och gör dem så som barn vill ha dem. Låt en brandbil se ut som en brandbil, som någon hög Legochef uttryckte saken i en intervju jag läste en gång.
Kring millennieskiftet gjordes det inte ens brandbilar i Lego. Bara en sån sak.

Kanske inte heller Legos stoltaste ögonblick...
Kanske inte heller Legos stoltaste ögonblick…

Har jag tappat tråden lite?
Ja, det har jag nog. Faktum är väl att jag inte riktigt vet vad som är tråden längre. Eller jo, specialbitar var det ju. Men jag vet inte riktigt vad som är specialbitar ens.
När jag ser alla nya set som kommer idag, och inte minst samlingarna med nya serier av minifigurer, så kan jag i all min gubbgrinighet känna att det är lite väl många konstiga nya bitar med. Samtidigt är det ju bitar som tillför något: Humrar, gitarrer, badringar, fiskar, kryckor, bäbisar, etc, etc, etc. Är inte det specialbitar då? Vad kan man ha dem till mer än… ja, snart bygger väl någon ett helt hus av humrar, omgivet av en skog av gitarrer och en sjö av små bäbisar. Kom ihåg var ni läste det först.

Specialbit?
Specialbit?

Så jag vet inte riktigt vad folk menar när de säger specialbitar. De verkar heller inte riktigt veta det själva, vilket kanske är ännu intressantare. Det är något man kastar ur sig och sen är det liksom bra med det. Tills man frågar vad de menar.
Som med journalisten från NWT, när jag visade en bild på det hus som jag och Byggbiten-Erik byggde åt Karlstads Bostads AB för ett par år sedan:
- Men det där måste ni ju ha använt specialbitar till, sa han.
- Ööööööhhhhh… tänkte jag.
Vad han nog kanske menade var att vi inte hade gått till närmsta leksaksaffär och köpt en ask och sen slängt ihop huset i fråga. Jag tror det var det han menade i alla fall.

Byggt av helt vanliga Legobitar...
Byggt av helt vanliga Legobitar…

Ett år med Lego – VII

Vi berör ärligt talat inte speciellt ofta den sidan av Lego-världen som kallas Technic på den här bloggen. Kanske beror det helt enkelt på att vi inte är några Technicnördar, kanske beror det på något annat. Men jag tänkte ändå ägna dagens lilla betraktelse åt just denna sida av Lego, men i ett nostalgiskt svep tillbaka till min barndoms erövringar på området.

I år fyller Technic 40 år och somliga som skriver det här inlägget fyller pyttelite mer. Så vi är på ett ungefär jämngamla, jag och tekniklegot (för att försvenska det).
I mina glada barnsliga dagar hade jag totalt fem technicset, varken mer eller mindre. Och dessa brukade jag, till skillnad från allt annat Lego jag ägde, plocka isär och sätta ihop och söka nya coola lösningar med. Det lyckades sällan. De coola lösningarna alltså. Själva isärplockandet gick allt som oftast väldigt bra.
Men här kommer således en genomgång av dessa fem, för mig, magiska set från den värld vi kallar Technic – i den ordning som jag minns att jag fick dem.

8845: Dune Buggy – 174 bitar – 1981
Mitt första möte med Technic och det, av alla mina Legoset, som jag har misshandlat mest genom åren. Den som tittar noggrant ser en tejpbit och en och annan bit som fått träffa på min barndoms tänder. Setet som sådant gavs ut redan 1981, men då var jag bara fem år gammal så jag måste ha fått det senare – förmodligen vid sju-åtta års ålder.
För mig är det här setet och de bitar som användes i det grunden för min syn på Technic. Något som gör att jag har lite svårt för dagens set, jag kan visserligen tycka att det här är något så enormt snyggt och häftigt, men det känns samtidigt lite för perfekt och okantigt för att vara Lego. Men smaken är ju som baken och är man en gammal stöt som jag så blir det väl lätt som det blir.
Otroligt mycket lekt med, och misshandlad som sagt, men ändå fungerar fjädringen på bakhjulen fortfarande helt perfekt. Det är Legokvalitet det!

8845: Dune Byggy
8845: Dune Buggy

8030: Universal Set – 141 bitar – 1982
Det finns inget, och jag säger inget, set som har plockats isär och byggts ihop mer än just det här, dock något varsammare än med ovanstående helt uppenbart. Förmodligen beror det på att kartongen bjöd på bilder av fem olika byggen och att ritningen var vänlig nog att erbjuda beskrivningar till dem allihop. Så det här har plockats isär och byggts ihop gång på gång på gång under tidiga morgnar hemma i pojkrummet i Forshaga. Jag har dessutom försökt mig på att bygga egna modeller av det, som dock alltid kom att bli väldigt lika de som redan fanns beskrivna på kartongen.
Jag är faktiskt väldigt förvånad när jag nu, typ tre decennier senare, inser att det faktiskt bara består av 141 bitar, jag hade gissat på minst det dubbla om någon frågat mig.
Varför nu något skulle gjort det.

8030: Universal Set
8030: Universal Set

8841: Dune Buggy – 180 bitar – 1983
Märkligt nog ännu en Dune Buggy (kan väl översättas till Sandloppa på svenska) utgiven blott två år efter den förra och märkligt nog med ett setnummer som är fyra nummer lägre än sin föregångare. Det säger en del om Lego och deras nummerserier.
Den här var en favorit av två orsaker: Dels för att min bästa kompis Magnus hade en exakt likadan, dels för att det är en cylinder som hoppar upp och ner i bakänden när man kör den.
En annan sak som jag kan gilla med den så här i efterhand är att technicaxlarna sticker ut en bra bit från bakhjulen. Det var inte så perfekt och tillrättalagt på det glada 80-talet, man fick inte bitar som var specialkonstruerade för ett set. Fanns det bara axlar i längderna 2, 4, 6 och 8 så fick man minsann ta det man hade till hands när man skapade setet som designer.
Jag gillade det säkert inte då, men kan se något vackert i det nu.

8841: Dune Byggy
8841: Dune Buggy

8843: Fork-Lift Truck – 269 bitar – 1984
Det här fick jag i julklapp, hemma hos farmor och farfar, och det bör ju rimligtvis ha varit julen 1984 eller 1985. Vilket naturligtvis känns lite märkligt eftersom jag alltså bara var åtta eller nio år när jag fick det. Känns lite mer avancerat än åttaåringsstadiet, men jag kanske var avancerad redan då å andra sidan.
Naturligtvis fanns det en enorm fascination för den pneumatiska pumpen som drev gaffeln upp och… nej, ner fick man faktiskt trycka den. Det funkade aldrig riktigt att pumpa ner den. Men det gjorde nog aldrig så mycket egentligen. Det här setet var långt mer avancerat än de fyra jag tidigare haft, vilket också bevisas av betydligt fler bitar, och gav förmodligen betydligt mer lekglädje. Däremot har jag inget som helst minne av att jag, som med de andra tre, har plockat isär och byggt ihop det här på samma sätt genom åren.

8843: Fork-Lift Truck
8843: Fork Lift

8660: Arctic Rescue Unit – 385 bitar – 1986
Avslutningsvis kommer då juvelen i kronan, min absoluta favorit bland de fem set jag ägde i min barndom. Favoriten av flera anledningar, naturligtvis för att det var det största jag hade, det som kändes mest påkostat och nytt, fanns dessutom fler funktioner och mer lek än i de andra seten tillsammans – och två figurer, inte minifigurer men väl technicfigurer. Och det hade jag aldrig sett tidigare, det var liksom unheard of, att det ens existerade var enormt och jag kände ingen annan som hade någon.
Kom år 1986, förmodligen det årets stora julklapp och den här har körts runt i sängen hemma, det var liksom det mest snö- och slalombackslika som gick att fixa fram eftersom det verkligen var ett big no-no att ta ut den i den riktiga snön.

8660: Arctic Rescue Unit
8660: Arctic Rescue Unit

Och jodå, jag har fått eller köpt på mig ett par technicset även i vuxen ålder, men som barndomens leksaker och nostalgin kring dem blir det ju liksom aldrig.
Så enkelt är det bara.
Det som däremot fascinerade mig då är samma sak som fascinerar och förundrar mig nu: Hur sjutton bär de sig åt, de där som designar sådana här set…

Ett år med Lego – V

Det började som det ju nästan alltid gör, med en idé. Och det fortsatte, som det också nästan alltid gör, med att den gick helt överstyr. Det här blev i alla fall något slags slutresultat.

Idén som sådan sa mig att det skulle vara kul att bygga Ahlgrens bilar i Lego. Vitt, lime och ljusrosa hade funkat alldeles utmärkt om man fått till designen och kunnat bli en rolig grej med hög igenkänningsfaktor i de svenska stugorna. Ahlgrens är ju inte för inte Sveriges mest köpta, och ätna, bil.
Men mer än en idé blev det, förstås, inte. Allra mest beroende på att en av de bitar jag tyckte mig behöva för projektet helt enkelt inte verkar finnas i ljusrosa.
Så efter att idén lagts på is ett tag tog jag upp den igen ett par månader senare. Men nu handlade det istället om att försöka bygga en liten och cool bil på ett lite annorlunda sätt.
Och när jag väl var nöjd fick den ligga och gotta till sig i LDD ett tag och sen kom jag på nya idéer kring designen och så där höll det på i ett par tre omgångar. Men så till slut fick jag ihop det till fulländning utifrån mina egna preferenser i raka och rena linjer kombinerat med enkelhet och användning av så få bitar som möjligt – 45 stycken i det här fallet.

Das Auto...
Das Auto…

Sen började jag laborera med färgerna på den och insåg att jag kunde bygga den i flera olika färger eftersom jag helt enkelt inte kunde bestämma mig för vilken jag gillade bäst. Till och med massor av färger…
…ja, om man nu nu räknar 18 som massor vill säga.
Så jag kunde liksom inte låta bli att bricklinka ihop bitar från när och fjärran för att sen sortera upp dem både snyggt och ganska prydligt i en liten hög för sig. Och sen var det bara att bygga…

Allt man behöver för en bil
Allt man behöver för en bil

…en bil, två bilar, tre bilar, fyra bilar…

Das Autos...
Das Autos…

…arton bilar i olika nyanser.
Nu snurrar förvisso inte hjulen på dem, något som naturligtvis kan klassas som något av ett bekymmer på just en bil, men det går snabbt och elegant att ordna till om man byter ut vår vän 1×1 Brick with Stud on 1 side mot en 1×1 Technic Brick i kombination med en 1/2 Technic Pin, företrädesvis i ljusgrått och inte blått. Ja, ni som fattar ni fattar och ni andra fattar när ni googlat lite på området eller när ni ser det göras.
Man måste ju liksom, som Vitruvius säger i The Lego Movie, fästa hjulet i något som snurrar.

Och ja… sen blev bilarna stående där de stod. Jag la förvisso upp den där första bilden i det här inlägget på Instagram – något som renderade min minst gillade bil på i stort sett hela 2016. Något som antigen tyder på att bara jag gillar bilen som sådan eller att jag har helt fel följare på Instagram.
Sen gällde det ju att försöka få ihop något att ha bilarna stående på. Typ någon form av racingbana eller nåt. Och tankarna virvlade väl inte direkt runt i skallen på mig, men något slags grundidé fanns det ju någonstans långt fram i bakhuvudet.
Det var då jag fastnade framför filmen Turbo på TV3 i lördags kväll och det gick upp något slags Liljeholmens, eftersom tioöringar inte längre kan trilla ner då de upphört att existera.

Start- och målraka
Start- och målraka

Så jag tog en gammal basplatta jag färdigställt för andra ändamål och började leta fram ungefär alla 1×1 Tiles jag äger i rött, vitt och svart och sen skapade jag det ena följt av det andra…

Klart för start...
Klart för start…

…och sen blev det som det blev…

En katt bland hermelinerna...
En katt bland hermelinerna…

…och sen ville, förstås, Blixten McQueen också vara med. Det blir ju trots allt så ibland.
Så det som skulle bli Ahlgrens bilar blev – något helt annat. Men det är väl å andra sidan det som är det roliga med Lego också.

Ett år med Lego – IV

Jag utlovade ju en recension den här veckan eftersom jag visste att jag skulle förbi Lego Store i tisdags – och även om de inte hade det ena av två set jag hade tänkt mig att köpa så hade de det andra. Det som jag hade ställt mig in på att köpa och kommentera här. So, Byggbiten ger er:
Äventyrsdags!

Jag vet inte riktigt när Finn och Jake kom in i mitt liv, men det var genom den nu mer 12-årige och förmodligen via Cartoon Network. Plötsligt fann jag mig nynnandes (fel) på ledmotivet och insåg att jag visste vad var och varannan karaktär hette. Och även om jag inte riktigt fattade storheten i serien, jag gör sällan det ens med saker som har mig själv som målgrupp, så fattade jag att den yngre generationen i huset uppskattade den. Men nog blev min förvåning och sonens lycka rätt stor när det visade sig att de bitbyggda Adventure Time-figurerna tagit sig igenom det nålsöga som Lego Ideas innebär.

Originalidén från Lego Ideas
Originalidén från Lego Ideas

För att ytterligare addera genomslaget i Legovärlden finns det både ett Team Pack och ett Level Pack till Lego Dimensions som har Adventure Time som tema. Så något måste de ha, hunden Jake och människan Finn, mer än så roligt jämt.

Den nyutkomna lådan, med nummer 21308 stämplat på sig innehåller totalt 495 bitar, noll minifigurer och ett gäng roliga byggupplevelser. Av Lego Ideas-förslagets sexton figurer blev det totalt åtta som kom att bli en del av det officiella setet, och man satsade, förstås, på de mest kända karaktärerna.
Förutom redan nämnda Finn och Jake ges vi (se bilden nedan): Fröken Regnhörning, Marceline, BMO, Prinsessan Bubbelgum, Iskungen och Gunter.

Hela gänget
Hela gänget

Och vad ska man säga om själva setet då?
Det är ett roligt och omväxlande bygge. Eller byggen snarare, det handlar ju om åtta stycken. Flera ganska oortodoxa byggtekniker används, och det är ju sådant som vi AFOL:s älskar att grotta ner oss i och använda oss av själva sen: Fastsättningen av Jakes nos är definitivt en sådan.

Hunden Jake...
Hunden Jake…

Det jag också gillar är att figurerna är rätt kantiga och kvadratiska. Det ger verkligen en känsla av att de är byggda av Lego. De flesta av dem är, trots kantigheten, dessutom porträttlika sina originalkaraktärer från TV-serien och det är väl liksom det som är meningen.
Ett ytterligare plus och guldstjärna i kanten ger naturligtvis det faktum att det inte är en enda klisterdekal så långt ögat når, bara trycka bitar vilket ger än mer en känsla av att det är ett lite lyxigare set man har att göra med.

...och människan Finn...
…och människan Finn…

Avslutningsvis är det ju så färgglatt så att en gammal AFOL nästan kissar på sig. Är man uppväxt i en värld av rött, gult, blått, vitt och svart Lego så är ju det här rena rama paradiset – och något som verkligen visar på Legos utveckling.

En låda full med äventyr...
En låda full med äventyr…

Så även om det kanske inte vimlar av lekvärde i just det här setet, och dessutom kanske jag är för gammal för att bokstavligen leka med Lego ändå, så är det ett roligt och färgglatt set att bygga och ha på hyllan hemma. Inte minst om man drabbats av Finn och Jake på ett eller annat sätt.