Taggad: Egna byggen

Zombie i kombi

Det är ju ändå Halloween-tider och vi översköljs av det ena märkliga kreaturet efter det andra på gator och torg. Varulvar, vampyrer, spöken och zombies. Och som alla vet finns det bara ett enda ord i svenska ordlistan som rimmar på zombie…

En zombie i en kombi
En zombie i en kombi

Ett år med Lego – XIII

På nästan hela jordklotet, ungefär sju länder, vet man att ishockey är en av världens största idrotter. Och nu när det faktiskt äntligen dragit ihop sig till slutspel i det som kallas SHL men som vi gamla gubbar benämner Elitserien kan det ju vara lite på sin plats att prata hockey här på bloggen.

För över ett år sedan började jag nämligen skissa i LDD på en hockeyrink i något slags microskala. Tanken var väl egentligen att se hur liten jag kunde bygga den och ändå få med linjer av olika färger, målburar, tekningscirklar och sånt där. Sen blev den liggande i datorn medan vinter blev både vår, sommar, höst och vinter igen. Men så för ett par veckor sedan fick jag tummen ur och byggde upp den IRL som man säger.
Ja, efter att jag köpt till ett par saknade bitar på Bricklink först. Förstås.
Smått chockad över min egen genialitet, nåja, fick jag dessutom ihop den i verklig plast. Det som däremot stör mig lite och som är typ omöjligt att göra något åt med de bitar som finns att tillgå idag är att tekningspunkterna i cirklarna inte ligger exakt i mitten. Men lite får man offra för konsten när man går lös i Legolådan.
Så nu återstår bara att kasta ihop läktare och bygga en riktig hall som ser ut som någon i närheten och sen göra sig en hacka på att sälja den till någon trogen supporter. Eller nåt.

H-O-C-K-E-Y...
H-O-C-K-E-Y…

Lego själva har ju också en kort, och ganska misslyckad, kärlekshistoria med ishockey. Kanske kan bero på sportens storlek i ett internationellt perspektiv i och för sig. Men för ett par år sedan begåvades vi alla fall med en samlarfigur…

Hockeyhjälte från 2011
Hockeyhjälte från 2011

…och åren 2003 och 2004, medan en annan befann sig mitt i sina dark ages så flörtades det dessutom hej vilt med NHL.
Tyvärr var många av seten mer eller mindre väldigt konstiga och det blev ingen direkt succé. Över huvud taget är det väl så, rent historiskt sett, att Lego och sport inte varit någon helt lyckad kombination – något som undertecknad förstås tycker är lite trist eftersom jag mer än gärna skulle se en och annan gammal olympisk arena som officiellt Architecture-set hemma i hyllan.
Men det är väl inte värre än att man får bygga dem själv istället, misstänker jag.

NHL-Lego anno 2004
NHL-Lego anno 2004

Ett år med Lego – XI

Det har ju hänt att jag då och då rapporterat från mina resor runt om i vida världen. Och eftersom det är ett tag sedan så är det verkligen på tiden att jag gör det igen. Så här kommer en kort rapport från en stad som varit huvudstad i fler länder än vad många människor någonsin besökt – för de har faktiskt Lego också här.

Just denna helg arrangeras inomhus-EM i friidrott i den serbiska huvudstaden Belgrad och även om den inte, likt sin tjeckiska motsvarighet, är utrustad med ett Legomuseum så möttes jag av reliker från förr också här.
Eftersom vädret i skrivande stund är bra nog för att köra inne-EM utomhus så tog jag en promenad från tävlingshallen till hotellet efter förmiddagens tävlingspass och på vägen sprang jag rakt in i Toy Land och även om den verkade ha sett sina allra bästa dagar redan långt innan Tito la näsan i vädret så vågade jag mig in.

Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse...
Om du handlar på Toy Land får du en så här fin påse…

Väl inne sökte jag mig likt en målsökande missil från Reagans Star Wars-program fram till Legohyllan – och den var ärligt talat inte mycket att skriva hem om. Jag hade ett kort ögonblick närt en from förhoppning om att en så gammal och till ytan sliten butik skulle kunna erbjuda ett par godsaker, men icke sa Novak (Djokovic). Istället fanns det bara i stort sett helt nya set, så som DC Super Hero Girls och sånt. Men märkligt nog också ett par Architecture och när jag såg det nya Sydney-setet så kunde jag bara inte hålla fingrarna i styr – ty Sydney är en stad som jag minns med mycket glädje, trots en osannolikt bitter fjärdeplats i mitt första OS.
Men det säger ändå en del om just den stadens kvalitéer.
Och efter att ha väntat på min tur i kassan marginellt kortare tid än det tar att åka Vasaloppet, trots att jag var den enda kunden i butiken eller kanske just därför, så betalade jag de dinarer som krävdes och gick sen ut i solskenet igen.

Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad...
Svårt att låta bli när man hittar Sydney i Belgrad…

Fast nej, det gjorde jag ju inte. För när jag klev ut ur själva butiken så såg jag det jag missat på vägen in i den. För i foajén, där det fanns ett litet café som jag inte var modig nog att beställa något från, stod en gammal Lego System-monter med stämpeln ”Novo” på. Novo betyder ny på serbiska och det var i det här sammanhanget en sanning med ofattbara mängder modifikation.

En gammal klassisk monter
En gammal klassisk monter

För en närmare titt på seten som fanns där inne i montern visade att de härstammade från samma år som jag slog igenom internationellt som höjdhoppare – alltså 1998.
Och eftersom det nu är åtta och ett halvt år sedan jag la av så måste det vara ett par år sedan.

The Temple of Anubis från det glada 90-talet
The Temple of Anubis från det glada 90-talet

Alltså blev jag kvar vid den där montern en stund och tog ett par bilder medan stöket och böket pågick någon helt annan stans i Belgrad eftersom jag var helt ensam och övergiven.
Sen gick jag i alla fall ut i solskenet igen och kände mig nöjd och glad med mitt köp och att ha sponsrat den lokala handeln lite extra.

Ett hemlighetsfullt berg...
Ett hemlighetsfullt berg…

Det här är för övrigt ungefär första gången jag besöker just Belgrad – jag har varit på flygplatsen vid två tillfällen och av olika orsaker tidigare – så därför tänkte jag till lite innan jag åkte hit:
Vad vet jag egentligen om Belgrad?
Jo, jag vet att det är ett av delsvaren på världens kanske bästa På spåret-fråga: Genom vilka fyra europeiska huvudstäder flyter floden Donau?
Och jag vet att de har ett fotbollslag som heter Röda Stjärnan här, och just denna eftermiddag spelar de derby mot Partizan Belgrad dessutom – men frågan är om jag vågar mig på att gå dit. Det kan tydligen gå rätt hett till i de där drabbningarna påstås det…
Nåväl, en röd stjärna i Lego fick det i alla fall bli byggt hemma innan jag åkte hit.

Röda Stjärnan
Röda Stjärnan

Så om ni också skulle råka ha vägarna förbi Belgrad av en eller annan anledning och då hamnar på den sida av älven (floden Sava…) som inte är centrum och i närheten av Kombank Arena – då kan ni nästan känna doften av Toy Land:

Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken...
Jag kan eventuellt ha överdrivit dess sjaskighet lite, men det såg värre ut i solsken…

Ett år med Lego – X

Jag förmodar att ingen som är född på 1980-talet eller senare skulle hålla med mig, men det gör ju inte att jag har fel för det. För så här är det: Världens bästa dataspel är Tetris. Punkt och slut. End of discussion.

För hur man än vrider och vänder på det så är Tetris helt genialt i all sin enkelhet. Det tar väl ungefär fem sekunder att fatta hur det går till och man kan spela det på olika sätt i all evinnerlighet. Och det har jag väl typ gjort.
Vi på Byggbiten har ju tidigare berättat att vi inte alltid är först med det allra senaste, så när jag skaffade mig ett GameBoy Color så sent som 1999 var det väl så pass sent att alla andra redan gått vidare till andra typer av spel. Men eftersom jag kände han som sålde konsolen till mig så kastade han med Tetris helt gratis till den. Och det finns väl inget spel jag spelat mer på den, trots Super Mario, golf, tennis, friidrottsspel och andra roligheter.

Så Tetris tröttnar man aldrig på – 100 000 poäng och man får raketen att lyfta och drar man sig över 200 000 får man en rymdfärja. Själv har jag presterat lite drygt 360 000 i Tetris på min gamla GameBoy Color.
Detta dock utan att få höra Kalinka medan jag spelar efter en liten incident med en halvårsgammal son som en gång dreglade rakt in i högtalaren på den. Å andra sidan kom samma son drygt tio år senare med förslaget att man nog kan stoppa i ett par hörlurar i uttaget anpassat för dessa – och vips så fick man ljud igen. Skönt när barnen ser till att ordna upp det de ställt till med.

Nåväl, nog om detta.
För nog finns det få saker som passar så fantastiskt bra att bygga i Lego som just Tetris. Dock ger en googling vid handen att det tycks vara ett relativt sällsynt tema för MOC:s. Något jag således kände mig svårt tvingad att ändra på. Så jag tog en basplatta på 48×48 studs och började skapa min egen version av det klassiska spelet, inte som någon direkt kopia, även om jag försökt få färgerna något så när rätt på de olika byggstenarna, utan mer som en hyllning.
Så det blev så här när alla bitar fallit på plats.

Så skönt när den där långa kommer...
Så skönt när den där långa kommer…

Ett år med Lego – IX

Här om året snottade jag ju ihop en fotbollsplan som kanske inte direkt nådde internationell ryktbarhet, men som jag i alla fall var nöjd med och som kopierades av andra – och det är väl ett bevis om något på att man lyckats. Sen har jag totat ihop lite friidrottsbanor och annat skoj i större och mindre skala. Och för ett par dagar sedan spelade jag Wii ihop med min son.

För det mesta spelar vi Mario Kart eller möjligen bowling på Wii, men den här gången gav vi oss i kast med en tennismatch och någonstans långt bak i skallen började en gammal idé om en liten snottad tennisplan i Lego vakna igen.
Snottad, tänker kanske ni nu? Jo, det är den försvenskade varianten av SNOT för Studs Not On Top, alltså där man inte ser några knoppar alls på Legobitarna man bygger med, antingen genom ett överflöd av tiles eller att man helt enkelt lägger bitarna på kant.
Men nog om Legotekniska termer. En tennisplan blev det och eftersom Wimbledon (tävlingen alltså, även om jag gillar filmen också…) alltid legat mig varmt om hjärtat så fick det bli en gräsplan. Gräs är ju ett snabbt underlag och somliga tennisspelare har ju, genom åren, haft en märklig förkärlek för både gräs och vita linjer.
En sann tennisexpert kan säkert klaga på måtten på planen som sådan, och det skulle jag också göra om jag orkade, men å andra sidan är det svårt att göra den skalenlig om linjerna ska synas. Man fattar vad det är i alla fall. Så nu saknas väl bara att bygga tre banor till för att skapa en Grand Slam.

"I say, anyone for tennis?"
”I say, anyone for tennis?”

Och apropå Grand Slam så fanns det ju faktiskt en tid när svenskar vann sådana, en del till och med i ohemul mängd mest hela tiden. Så jag byggde den här för ett par år sedan och eftersom den gav sjukt snålt med likes på både Facebook, Instagram och Twitter så delar jag den här också – av den enkla anledningen att jag är väldigt nöjd med den.

Game, set and match Borg!
Game, set and match Borg!

Och när vi ändå är inne på temat tennis så har ju faktiskt Lego gett oss inte mindre än både en, två och tre tennisspelande minifigurer genom åren. Redan i serie 3 dök den första upp, en tjej i moderiktig kjol och med vitt racket:

En liten...
En liten…

Serie 7 gav oss sedan en mixed partner till henne med pannband och härligt ostyrigt hår. Och blått racket.

...två små...
…två små…

Och medan det vankades OS i London 2012 fick en av nio Team GB-figurer också spela tennis, kanske starkt inspirerade av britternas egen superstjärna Andy Murray – även om den här gentlemannen kanske mer påminner om gamle Fred Perry.

...tre små tennisspelare!
…tre små tennisspelare!

Så den som känner för att bygga en riktigt rejäl tennis-MOC framöver behöver i alla fall inte vara minifigurlös, det här var i alla fall mitt bidrag till lite tennisinspiration.

Ett år med Lego – VI

Vi här på Byggbiten har ju aldrig riktigt strävat efter att vara först med det senaste och så. Alltså håller vi kvar vid den traditionen och berättar idag om något vi borde skrivit om igår…

För igår var det ju exakt på dagen 59 år sedan som Godtfred Kirk Christiansen traskade in på det vi i Sverige väl kallar för Patent- och registreringsverket, vad de kallar det i Köpenhamn låter jag vara osagt, och lämnade in sin idé om the highly sophisticated inter-locking brick system. Sen maldes det väl runt i diverse utskott och sånt där, kan jag tänka mig, och sen fick han det godkänt till allas vår stora lycka – och Legobiten som vi känner den var född.

Smart idé, som fortfarande funkar...
Smart idé, som fortfarande funkar…

Vad var då grejen som man fick patent på?
Jo, i grund och botten var det tuberna under bitarna som var det nya. Det är de som gör att bitarna verkligen håller ihop med varandra och som ger det som vi på svengelska kallar för the clutch power. Och eftersom det fungerade alldeles ypperligt så har man fortsatt att göra bitar på ungefär exakt samma sätt i alla dessa år. Så plockar man fram en gammal sliten bit från tidigt 60-tal passar den alldeles utmärkt ihop med en fabriksny bit från 2017 – och det är precis där som Legos styrka ligger och det är det som inget piratmärke lyckats kopiera hur mycket de än försökt.

Clutch Powers
Clutch Powers i egen hög person

När jag fick mitt allra första Lego har jag ägnat inlägg åt att reda ut förut, så det ska jag inte trötta ut er med nu. Men nog finns det något vackert i att en bit jag använde och hade stor nytta av som barn och som blivit både kantstött, repig, smutsig och nästan till och med trasig passar alldeles perfekt ihop med en ren, snygg och ny bit:

En gammal och en ny, men de passar ihop ändå...
En gammal och en ny, men de passar ihop ändå…

Men det var ju det där med den 28 januari 1958 förstås.
Samma år tog Sverige VM-silver i fotboll, Aktuellt sändes första gången i svensk TV, Boris Pasternak fick Nobelpriset i litteratur, Richard Dahl vann EM-guld i höjdhopp på svenska rekordet 212 cm, mina föräldrar fyllde 11 år och Charles de Gaulle valdes till president i Frankrike.
Ja, så det var liksom ett tag sedan Godtfred Kirk Christiansen fick sitt patent – och föga anade han väl då att Lego skulle bli världens största leksaksföretag. Eller att datumet då han lämnade in sitt patent skulle odödliggöras i en Lego DeLorean…

På väg för att söka patent...
På väg för att söka patent…

Ett år med Lego – V

Det började som det ju nästan alltid gör, med en idé. Och det fortsatte, som det också nästan alltid gör, med att den gick helt överstyr. Det här blev i alla fall något slags slutresultat.

Idén som sådan sa mig att det skulle vara kul att bygga Ahlgrens bilar i Lego. Vitt, lime och ljusrosa hade funkat alldeles utmärkt om man fått till designen och kunnat bli en rolig grej med hög igenkänningsfaktor i de svenska stugorna. Ahlgrens är ju inte för inte Sveriges mest köpta, och ätna, bil.
Men mer än en idé blev det, förstås, inte. Allra mest beroende på att en av de bitar jag tyckte mig behöva för projektet helt enkelt inte verkar finnas i ljusrosa.
Så efter att idén lagts på is ett tag tog jag upp den igen ett par månader senare. Men nu handlade det istället om att försöka bygga en liten och cool bil på ett lite annorlunda sätt.
Och när jag väl var nöjd fick den ligga och gotta till sig i LDD ett tag och sen kom jag på nya idéer kring designen och så där höll det på i ett par tre omgångar. Men så till slut fick jag ihop det till fulländning utifrån mina egna preferenser i raka och rena linjer kombinerat med enkelhet och användning av så få bitar som möjligt – 45 stycken i det här fallet.

Das Auto...
Das Auto…

Sen började jag laborera med färgerna på den och insåg att jag kunde bygga den i flera olika färger eftersom jag helt enkelt inte kunde bestämma mig för vilken jag gillade bäst. Till och med massor av färger…
…ja, om man nu nu räknar 18 som massor vill säga.
Så jag kunde liksom inte låta bli att bricklinka ihop bitar från när och fjärran för att sen sortera upp dem både snyggt och ganska prydligt i en liten hög för sig. Och sen var det bara att bygga…

Allt man behöver för en bil
Allt man behöver för en bil

…en bil, två bilar, tre bilar, fyra bilar…

Das Autos...
Das Autos…

…arton bilar i olika nyanser.
Nu snurrar förvisso inte hjulen på dem, något som naturligtvis kan klassas som något av ett bekymmer på just en bil, men det går snabbt och elegant att ordna till om man byter ut vår vän 1×1 Brick with Stud on 1 side mot en 1×1 Technic Brick i kombination med en 1/2 Technic Pin, företrädesvis i ljusgrått och inte blått. Ja, ni som fattar ni fattar och ni andra fattar när ni googlat lite på området eller när ni ser det göras.
Man måste ju liksom, som Vitruvius säger i The Lego Movie, fästa hjulet i något som snurrar.

Och ja… sen blev bilarna stående där de stod. Jag la förvisso upp den där första bilden i det här inlägget på Instagram – något som renderade min minst gillade bil på i stort sett hela 2016. Något som antigen tyder på att bara jag gillar bilen som sådan eller att jag har helt fel följare på Instagram.
Sen gällde det ju att försöka få ihop något att ha bilarna stående på. Typ någon form av racingbana eller nåt. Och tankarna virvlade väl inte direkt runt i skallen på mig, men något slags grundidé fanns det ju någonstans långt fram i bakhuvudet.
Det var då jag fastnade framför filmen Turbo på TV3 i lördags kväll och det gick upp något slags Liljeholmens, eftersom tioöringar inte längre kan trilla ner då de upphört att existera.

Start- och målraka
Start- och målraka

Så jag tog en gammal basplatta jag färdigställt för andra ändamål och började leta fram ungefär alla 1×1 Tiles jag äger i rött, vitt och svart och sen skapade jag det ena följt av det andra…

Klart för start...
Klart för start…

…och sen blev det som det blev…

En katt bland hermelinerna...
En katt bland hermelinerna…

…och sen ville, förstås, Blixten McQueen också vara med. Det blir ju trots allt så ibland.
Så det som skulle bli Ahlgrens bilar blev – något helt annat. Men det är väl å andra sidan det som är det roliga med Lego också.

Ett år med Lego – I

Nytt år, nya möjligheter. Och visst finns det väl inget mer irriterande än ett blogginlägg på nyårsdagen som utlovar att en sedan länge insomnad och enbart med konstgjord andning livsuppehållen blogg ska få nytt liv igen. Sådant där tror ändå ingen på.
Så just precis därför är det här ett sådant inlägg – från en person som inte tror på det där med nyårslöften.

Men okej, jag ska försöka blåsa liv i det här med att blogga och skriva om Lego: Recensioner, betraktelser, nyheter, spaningar om det ena och det andra, skrönor och berättelser, vad ni nu väljer att kalla det. Så under rubriken Ett år med Lego ska jag försöka att ge er åtminstone ett inlägg i veckan under 2017. Lego är ju kul och det finns allt ett och annat att dela med sig av. Problemet för egen del har väl mycket varit att jag velat göra inläggen lite för invecklade då och då, och då blir det lite för jobbigt och man drar på det lite för länge och det blir inte gjort alls.
Men vi testar med en nystart, vi gör det här och nu…

…och vi börjar väl med ett klassiskt byte: Ut med det gamla som gjort sitt, in med det nya friska som orkar föra in nytt blod och ny fart i matchen.

Äntligen har 2016 gjort sitt, dags för en omstart...
Äntligen har 2016 gjort sitt, dags för en omstart…

Nintendo – ett rymdäventyr

Jag har ända sedan långt innan jag ens läste den första gången hyst en fascination för Arthur C Clarkes bok 2001 – ett rymdäventyr och naturligtvis också Stanley Kubricks filmatisering av densamma. Det är mer än 20 år sedan jag läste den och bra många år sedan jag såg hela filmen i ett svep, så kanske är det därför det dröjt tills nu innan jag kommit på tanken att göra något på det temat i Lego.

Jag hade en rätt klar bild i huvudet av vad det vad jag ville bygga, nämligen den ikoniska scenen när aporna vaknar upp vid sitt vattenhål och möts av den mystiska svarta monoliten som bara står där och när de väl vågar närma sig den så skickar den ut signaler rakt in i hjärnorna på dem så att de förstår att de kan och hur de ska använda verktyg. Både för att klubba ihjäl den konkurrerande stammen apor för att få ha vattenhålet i fred och för att slå ihjäl djur och därmed kunna suga i sig både ben och märg och därmed utvecklas.
Lite googlande gav dock vid handen att detta redan, förstås, var förevigat i Lego och att det såg ut ganska exakt så som jag hade tänkt mig att mitt bygge skulle se ut. Men jag gjorde ändå en egen version av det, bara för att ha gjort det:

The dawn of man
The dawn of man

Sen tänkte jag att jag ville försöka skruva det ett varv eller två till. Samma scen, men i ett helt annat sammanhang liksom. Diverse idéer om iPhones eller motsvarande flög genom skallen som om de skickats ut från en svart monolit. Men till slut fastnade jag för den gamla klassiska Nintendo 8-bitar-kontrollen. För min generation är det, i viss konkurrens med commodore 64, den mest ikoniska av spelkonsoler och just den där kontrollen har ju något alldeles särskilt.

Så jag började knåra på att försöka få ihop en sådan i ungefär samma storlek som den monolit apan i bilden ovan står och stirrar in i. den blev lite större än så tillslut, men om jag får säga det själv så blev den j-ligt bra.

Full kontroll...
Full kontroll…

Sen var ju nästa dilemma att byta ut det ökenlika vattenhålet mot något 8-bitigt. Att apan skulle bytas mot Legos Video Game Guy från serie 14 av minifigurerna var redan givet, men sen då?
Frågetecknen stod som spön i backen omkring mig tills det hela liksom löste sig av sig självt – han får helt enkelt stå på det lika klassiska som lätt igenkännbara frågetecknet från Super Mario. För det spelet, om något, känns ju minst sagt rätt intimt förknippat med konsolen och kontrollen.
Så fick det alltså bli:

The dawn of Nintendo
The dawn of Nintendo

Och för er som har lite koll på er 2001 kommer här världens kanske roligaste YouTube-klipp