Taggad: Krönikor

Sorteringskollaps

Det är säkert många som undrar var min bloggkollega Stefan Holm har tagit vägen? Just nu är han utomlands men är snart tillbaka på Byggbiten med färska recensioner!.

Visste ni att han också skriver krönikor i Värmlands Folkblad? I lördags var det dags igen och denna gången handlade det om LEGO. Träffsäkert som alltid – jag tror att många av er känner igen er… Håll till godo i väntan på recensionerna!

Lördagskrönikan – Sorteringskollaps

En lång och snårig Legohistoria

För sisådär tio dagar sedan arrangerades inomhus-EM i friidrott i Göteborg. Det blev en stor idrottslig succé och totalt sex svenska medaljer. Denna sextett skulle fått sin väg till prispallen guidad genom en Legomodell skapad av Byggbitens Erik och Stefan. Nu blev det tyvärr inte så. Här är berättelsen om varför.

14 februari: I väntan på bussen hem från jobbet ringer min mobil. IEM-organisationens Erik Winerö har fått en idé han vill bolla med mig. Han undrar om det är möjligt att bygga en Lego-modell av prisutdelningsceremonin att använda för att visa de aktiva vägen från ”backstage” och upp på prispallen under mästerskapet. En modell som sedan ska auktioneras ut på Tradera och där pengarna ska gå till ett FN-projekt som Carolina Klüft ansvarar för.
Jag tänder, förstås, på alla åtta och ber honom skicka vad han har i ritningsväg. Mail kommer och jag drar in en annan Erik, nämligen Byggbitens Bern, i projektet samtidigt som jag förvarnar IEM-Erik om att det är ganska snårigt med tid.

Så här ska det se ut, på ett ungefär...
Så här ska det se ut, på ett ungefär…
...ja, och ungefär så här...
…eller i alla fall något åt det här hållet…
...och uppifrån blir det alltså typ så här.
…och uppifrån blir det alltså typ så här.

15 februari: Jag och Erik, han som heter som en schweizisk huvudstad i efternamn alltså, sätter oss ner och börjar bolla med ritningarna och inser att:
”Jodå, det kan nog gå det här…”
Vi kontaktar Lego Sverige och de ställer sig positiva till hela projektet – men varnar om att det kan bli svårt att få fram bitarna i tid.
Jag och Erik ägnar hela helgen åt att stirra på våra respektive datorskärmar och bygga en modell i Lego Digital Designer (LDD). Nackarna värker, stressen är påtaglig – men glädjen över att det faktiskt växer fram något användbart är påtaglig. Känslan är att det ändå kan gå…

17 februari: Söndag och modellen är klar, vi andas ut i en kollektiv utandning som blåser upp en storm i trakterna av Karlstad och skickar sedan LDD-filen vidare till Lego Sverige. Ägnar sedan natten åt att sova gott.
Den första etappen är avklarad – den roligaste delen återstår!

Någonting att stå på...
Någonting att stå på…
...och bildskärmar där bakom...
…och bildskärmar där bakom…
...sen har vi en prispall, eller till och med två...
…sen har vi en prispall, eller till och med två…
...och sen har vi hela tjottaballongen!!
…och sen har vi hela tjottaballongen!!

18 februari: Lego Sverige mailar och meddelar att det kan bli svårt för dem att få fram bitarna i tid.

19 februari: Lego Sverige mailar och meddelar att de inte kommer kunna få fram bitarna i tid.
Vi ger upp. Vi bryter ihop. Vi kommer igen. Vi säger båda i munnen på varandra: Bricklink!
Jag mailar en portugisisk säljare som jag köpt Lego av förut. Han kan inte garantera att jag har bitarna inom åtta dagar, men han lovar mig att om jag lägger in en beställning idag så skickar han ett paket imorgon. Då har det en vecka på sig att komma till Sverige. Det borde funka, inte minst som portugisiska postverket lovar att leverera det inom 2-5 dagar.
Vi modifierar modellen för att passa beställarens utbud och mailar och sms’ar varandra mer än vad som är förnuftigt, men vi får ihop det med ytterligare en stor suck av lättnad som följd.
Vi beställer största delen av lösvirket från Portugal, vi lägger in en beställning hos en norsk Bricklink-butik, vi drar in hela det svenska Lego-forumet Swebrick i projektet och ber dem att skänka varsin minifigur för att befolka modellen med.
Vi är kort sagt tillbaka på banan efter ytterligare en stressig dag.

20-25 februari: Gensvaret från Swebrick är ENORMT!! Vi har hoppats på att kanske, förhoppningsvis, i allra bästa fall, lyckas få ihop 50 minifigurer. Plötsligt har vi i runda slängar 200 stycken till vårt förfogande. Under tiden droppar beställningen från Norge in, ytterligare en liten Bricklink-beställning från Danmark kommer. Vi köper ett par saker vi behöver från Klossbutiken och vi plockar ihop av eget Lego. Jag får ett par klisterark från tryckeriet på Karlstads universitet så vi kan göra egna etiketter att klistra på modellen.
Vi är helt enkelt redo att bygga.
Allt som fattas är bara ett paket från Portugal.

26 februari: Brevlådan hemma gapar tom på försändelser från den Iberiska halvön. Men det är lugnt. Planen har hela tiden varit att bygga Lego och äta pizza – inte tvärtom, för allt i världen inte tvärtom – hela onsdagskvällen.

27 februari: Dagen B som i plan B. Plan A var att Lego Sverige skulle få fram bitarna åt oss. Plan B är att ett paket från Portugal kommer senast idag. Det gör det inte.
Plan B har just spruckit.
Både ringer till Posten och åker upp till ICA som är mitt utlämningsställe för paket, men ingen vet något. Enligt den sökning jag gör på kollinumret så har paketet lämnat Portugal med flygplan klockan 10:12 måndagen den 25 februari. Det borde ha kommit, det måste komma imorgon!
Vi ses ändå på kvällen, skiter i att äta pizza, men sorterar upp minifigurer och bygger det som byggas kan.

28 februari: Jag ska dra till Göteborg med tåget klockan 08:00. Men eftersom plan C just inträtt – Stefan väntar in posten hemma och förhoppningsvis kommer bitarna och sen tar han med alla bitar till Göteborg och bygger ihop modellen därnere natten mellan torsdag och fredag – så struntar jag i tåget och tar bilen ner på eftermiddagen. Utan Lego dock. Fortfarande inget paket. Ringer och bråkar med posten, ingen vet något, ingen tar något ansvar.
Jag känner att jag hade kunnat gå fram och tillbaka till Portugal på samma tid som det uppenbarligen kommer att ta paketet att ta flyget samma väg.
Plan D inträder.

1 mars: Inomhus-EM börjar i Göteborg, dock bara fyra medaljer som ska delas ut, så om plan D håller så kan modellen fortfarande användas för de flesta medaljörerna i mästerskapet. Men också plan D spricker. Det finns ingen avi från Posten i min brevlåda heller denna dag. Det blir ingen Legomodell att visa och den slutliga plan E pockar på uppmärksamheten…

4-9 mars: Kanske det bäst arrangerade europamästerskapet i friidrott inomhus kan sammanfattas. Sex svenska medaljer, många fantastiska resultat, en underbar stämning i Scandinavium – men ingen Legomodell…
Dagarna går, jag mailar förstrött med min portugisiske säljare, han försäkrar mig att paketet gått iväg, han säger själv att han upplevt sånt här förut, att paketet bli liggande i tullen i mottagarlandet och att det inte hjälper om han ringer till sitt lands postverk och klagar. Och inte hjälper det att jag ringer till mitt lands postverk heller.
Jag och Erik ger upp en smula, vi inser att tiden och pengarna vi lagt ner är borta. Frågan är om ens plan E kommer att bli aktuell: Vi får Legot, bygger ihop modellen och sen ser vi om IEM-folket vill köpa den för att sälja den eller om vi kommer ha utökat vårt respektive innehav av grått Lego med några hundra procent.

10 mars: Det närmar sig läggdags. Jag sitter och slötittar på Salt med Angelina Jolie på TV3 samtidigt som jag slösurfar på datorn. Av någon anledning bestämmer jag mig för att återigen söka på kollinumret till mitt paket. Inte för att det har hänt något med det sen den 25 februari när det lämnade Portugal med flyg klockan 10:12, de där siffrorna har grinat mig i ansiktet i två veckor nu snart, men bara för att få det bekräftat att mina pengar är rökta och mitt Lego likaså.
Men det har hänt något. Det visar sig att paketet kommit igenom tullen.
I fredags.
Den 8 mars.
Det har legat nere i Toftanäs utanför Malmö i tolv dagar utan att någon brytt sig det minsta om det. Men nu har det i alla fall, likt ET, lyckats skicka en signal rakt ut i rymden: Hallå, jag finns, jag är på väg, du får snart bygga ihop mig…

Tull, tull...
Tull, tull…

11 mars: Kommer hem från jobbet, sorterar dagens post – och där är den: AVIN!!!
Bilen till ICA, hämta paket och bygga, bygga, bygga…

12 mars: …bygga, bygga, bygga, bygga…

Jamen, se där, vi fick ju bygga ihop den till slut...
Jamen, se där, vi fick ju bygga ihop den till slut…
Dekaler redo att klistras på.
Dekaler redo att klistras på.
Svenskt guld - så klart!
Svenskt guld – så klart!

14 mars: Så blev den då äntligen färdig till slut!! Stort tack till alla Swebrick-medlemmar som skänkt minifigurer och tack till Göran Lenz som låter oss använda fotot på Carolina Klüft på den mittersta bildskärmen.

Så blev den då klar till slut med dekaler och allt...
Så blev den då klar till slut med dekaler och allt…
...äras den som äras bör...
…äras den som äras bör…
...en svalkande läsk efter en lång friidrottsdag...
…en svalkande läsk efter en lång friidrottsdag…
...hallå där, vem är mannen i hatten...
…hallå där, vem är mannen i hatten…
...medaljens baksida...
…medaljens baksida…
...komsi, komsi, lilla apan...
…komsi, komsi, lilla apan…
...stort tack till Swebrick!!
…stort tack till Swebrick!!

Så fick då den långa och snåriga historien ett lyckligt slut. Exakt vad som händer med modellen nu är skrivet i stjärnorna, men vi är i alla fall glada att vi har fått ihop den och hoppas att den kan glädja fler än oss.
Fler och bättre bilder tas förhoppningsvis under nästa vecka!

Krönikan: Ett oskyldigt litet bus

Jag har alltid försökt att hålla mig till de regler som gäller. Ser sällan någon anledning till att starta vare sig bråk eller konflikter. Men någon gång ibland, viagra dosage dosage när frestelsen blir för stor, så kan faktiskt också jag busa lite.

Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja gömma en bil så finns det förstås ett par olika alternativ. Finns tiden och orken kan man förstås ta fram den största spaden man hittar och gräva ner den. Ett lite enklare sätt är att köra den rakt ut i skogen och lämna den där.
I det första fallet känns både arbetsinsatsen och miljöskadan onödigt stor. Det andra alternativet är i så fall bättre. Men så fort någon människa ser bilen i skogen börjar varningsklockan ringa och saken blir förmodligen anmäld.
Nej, det bästa sättet att gömma en bil är bland en massa andra bilar. Parkeringen på en stormarknad kan kännas lockande, men den töms å andra sidan på bilar varje kväll. Alltså gäller det att hitta en plats där det alltid finns bilar – alltså: Långtidsparkering på exempelvis en stor flygplats.

Samma logik gäller naturligtvis andra saker också. Vill man gömma en sten gör man det enklast i en hög med liknande stenar, ett sandkorn försvinner snabbt och elegant på en strand. Eller ja, ett sandkorn försvinner ärligt talat var som helst. Utom i en säng där det kan ligga och irritera och vara i vägen oavsett hur mycket man skakar av lakanet.
Ergo: Vill man således gömma en legogubbe gör man det bäst bland en massa annat Lego.
Och det var precis det jag hade tänkt mig att göra.

I slutet av september ifjol var jag till Legoland i danska Billund. Jag hade planerat en liten kupp, men jag hade ärligt talat ingen aning om det var genomförbart. Att stjäla något från ett ställe som Legoland borde ju vara straffbart, men att återlämna något, det kan väl inte vara fel?

Ett par veckor innan resan specialbeställde jag bitar till att bygga en gubbe i det som kallas för minilandskala. Naturligtvis fick han knälånga gröna strumpor, vita kortbyxor och en grön tröja med korta vita ärmar. ÖDIK goes Lego, helt enkelt.

Jag tvingades dessutom bryta mot en av de tre gyllene Lego-reglerna – jag limmade ihop bitarna. Detta är i vissa kretsar att betrakta som ett av de värsta brott man kan begå. De andra två brotten som ens är i närheten är att måla om eller kapa bitar till lämplig färg eller längd.
Men ska man bli långlivad i Legolandet måste man sitta ihop. Så jag och superlimmet gjorde vårt jobb, även om det sved.

Väl innanför grindarna började jakten på den perfekta platsen att lämna kvar honom. Det nybyggda Star Wars-landet kändes lockande. Men lika lite som man försöker gömma en bil i ett cykelställ lämnar man en fotbollsspelare hos Darth Vader, Yoda eller ewokerna. Av samma anledning fick han inte för evigt stå kvar vid raketuppskjutningen eller filminspelningsscenen i San Fransisco, även om han verkade uppskatta både det ena och det andra.

Däremot fanns det gott om andra spännande alternativ. Torghandeln i Bergen verkade bra på många sätt. Inte minst för att jag en gång för länge, längesedan själv har varit i den norska västkuststaden. Jag hade dessutom så pass mycket tur att det var den enda dagen det året som det inte regnade. Å andra sidan var slussarna i Sjötorp med omnejd kanske en ännu bättre variant. Det är ju trots allt ytterst få ÖDIK-spelare som prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Eller ens Värmlands, vid närmare eftertanke.

Men till slut, efter två dagars rekande och letande, när det närmade sig hemfärd, trodde jag mig ha hittat den perfekta platsen. Lite lagom diskret, men ändå synligt. Han smälte in bra och både bildligt och bokstavligt hade han hittat hem igen.
Så jag lämnade honom där och gick.

Naturligtvis kommer jag inte berätta exakt var han står. Och jag kan ju heller inte garantera att han står kvar. Men om du, käre läsare, planerar en resa till Billund i sommar kan du väl hålla ögonen öppna och skicka en hälsning till den förlorade sonen.
Jag inbillar mig att han trivs bra där. Det skulle i alla fall jag ha gjort.

- Nja, här känns det lite farligt att stanna...

(Tidigare publicerad i Värmlands Folkblad den 18 februari 2012)

Krönikan: Små gröna påsar och gubbar i plast

Om ni förra söndagen såg en vuxen man med ganska rejäl skäggstubb stå i leksaksavdelningen på ICA Maxi ute på Bergvik och klämma på små gröna påsar så behöver ni inte längre fundera och oroa er. Jag erkänner. Det var jag…

Det stora danska leksaksföretaget som jag offrat åtskilliga kronor, dosage ören och timmar av lek på genom åren har kommit på en lysande idé:
Samlarfigurer!

Idén är lysande av minst två anledningar: Dels för att det ger företagets egna designers och utvecklare fria händer att hitta på nya saker som inte behöver höra till ett speciellt tema och dels för att nördar som jag vill ha alla dessa figurer.

Ni vet hur det fungerar med exempelvis samlarbilder. Antingen de ska klistras in i album under ett fotbolls-VM eller bara läggas i en låda så vill man ha dem allihop. De kommer i påsar där man inte kan se innehållet och man måste köpa på sig en ansenlig mängd påsar för att komplettera sin samling. Men medan man jagar efter den där enda bilden man inte har så får man dubblett efter frustrerande dubblett medan man försöker hitta allt fler obskyra vänner att byta bilder med för att få alla.

Lego har precis kommit ut med sin tredje serie om sexton olika samlarfigurer, rx denna gång i gröna små påsar. När de två första serierna kom jublade alla köpare ikapp medan det danska företaget tog sig för pannan.
Varje påse var nämligen försedd med en ”bar code” som visade vad som fanns inne i den. Listor över dessa olika koder spreds som en löpeld över legobloggar på det världsomspännande nät som inte alls tycks vara en fluga. Med andra ord kunde alla med lätthet skriva ut listan med koder, price ta med sig pappret till sin leksaksbutik och köpa exakt de figurer man ville ha. Risken för att få dubbletter var minimal. Eller i varje fall begränsad till stressade föräldrars trötta ögon som blandade ihop strecken med varandra. Kontentan blev med andra ord att ytterst få lego-gubbar köptes i ”onödan”, om nu Lego kan köpas i onödan, och trots att samlarfigursidén blev en succé kunde den gett sina upphovsmän större inkomster.

Alltså försvann koderna till den tredje, nyss utkomna, serien. Istället ska det finnas små punkter längst ner på påsarna. Listor över dessa punkter gjordes och beväpnad med en av dessa tog jag med mig en mig närstående sexåring som täckmantel för att jaga minifigurer förra lördagen.
Det gick väl ärligt talat sisådär. De utlovade och upplistade punkterna var svåra att urskilja och av alldeles för många köpta påsar fick jag alldeles för många dubbletter. Sexåringen var dock nöjd eftersom han på detta vis fick fler legogubbar att leka med. Jag tänkte om, tänkte rätt och dagen efter använde jag min, på ren svenska, fingerspitzgefühl.

Så det var alltså därför jag stod där och klämde på små gröna påsar i söndags. För att helt enkelt försöka känna mig fram till vilken figur som fanns i vilken påse. Och faktum är att det gick förvånansvärt enkelt när jag väl lärt mig tekniken. Jag arbetade mig systematiskt igenom påse efter påse tills jag trodde mig ha kompletterat min samling om sexton olika gubbar. Något jag också hade lyckats med skulle det visa sig när jag väl kom hem igen.

Allt var således frid och fröjd och jag kunde andas lugnt igen – tills sonen kom på att han ville ha en gorilla.

- Du där, ja, du, tjejen längst bak. Precis du, sträck lite på dig...

(Tidigare publicerad i Värmlands Folkblad den 22 januari 2011)

Krönikan: Jag – en AFOL

Den gamle holländske fotbollsstjärnan Ruud Gullit konstaterade en gång i en intervju att han hoppades på att han skulle få en son den dagen han eventuellt blev pappa. Anledningen var enkel: Han fick nämligen aldrig någon bilbana när han var liten.

Men blev han far till en son skulle han utan att någon höjde på ögonbrynen kunna köpa en bilbana till denne son – och själv ohämmat leka med den.

Jag hade inte heller någon bilbana när jag var liten. Jag tror å andra sidan inte att jag heller hade någon större längtan efter en.
Däremot hade jag en hel del Lego.

Och även om det brinnande intresset för att bygga och leka med denna danska plastleksak avtog när kom upp i tonåren så har jag alltid ansett det vara en fantastisk uppfinning. Så när jag skulle bygga om min hemsida hösten 2001 fick jag en idé kring att använda legogubbar både här och var på sidan. I slutändan blev det inte så mycket som jag hade tänkt mig, visit web mest beroende på bristande kreativitet och att jag är en tämligen usel fotograf. Men jag vågade mig i alla fall i väg till en leksaksaffär. Och eftersom jag vid det här laget var 25 år gammal skulle jag ju rent teoretiskt sett ha kunnat ha en son i rätt ålder för att köpa Lego till, visit this site eller i alla fall någon kompis som hade en son som jag skulle köpa Lego till. Alltså slapp jag känslan av att behöva skämmas framför Lego-hyllan i butiken och framme i kassan när jag skulle till att betala. Och när jag väl kom hem och började bygga ihop modellen kände jag mig verkligen som ett barn på nytt.

Ändå skulle det dröja drygt två och ett halvt år till nästa idé slog mig. Våren 2004 tog Legosuget tag i mig en ensam förmiddag i Våxnäshallen. Det skulle vara kul att bygga ihop något. Något som hade med OS att göra. Något som skulle inspirera mig och sporra mig än mer. Sagt och gjort. Jag skissade upp Atens OS-logga, decease räknade fram ungefär vad som behövdes för bitar och la in en beställning på Legos hemsida. Sen var det bara att vänta på bitarnas ankomst. Att äntligen få bygga när de väl kommit. Och, naturligtvis, att bli smått idiotförklarad av människor i min omgivning för detta plötsligt uppflammande intresse.

Jag vet inte hur det gick för Ruud Gullit. Om han fick en son som fick en bilbana som pappa kunde leka med. Men jag vet i alla fall att jag inte längre behöver idiotförklaras eller skämmas när jag leker med Lego eftersom det är ett intresse som jag och fem-och-ett-halvt-åringen delar.
Så jag erkänner, rakt av, här och nu, och utan krusiduller: Jag är en AFOL.
Alltså en Adult Fan of Lego.

Också ett slags uppbyggnad inför ett OS

(Tidigare publicerad i Värmlands Folkblad den 17 april 2010)